Vetenskapsteorins tragiska kometbana på den 
svenska akademiska himlen 1970 — 2001

Johan Lindström

Starten

När vetenskapsteorin startade med att Håkan Törnebohm fick en personlig professur i ämnet, så var detta obekant för de flesta, men några forskare med en dragning till nytänkande ställde höga förväntningar på det nya ämnet. Man hoppades på det som idag kallas paradigmskifte, speciellt inom samhälls-vetenkaperna, inte minst psykologn och pedagogiken.

Den första besvikelsen

Törnebohm visade sig emellertid mest intresserad av en allmän vetenskapseori, och valde sina problem enbart inom fysiken. Dessutom använde Törnebohm ett språk, som inte gick fram till mottagarna. Han visade sig inte heller villig att "hålla i flaggan", dvs att axla manteln som traditionsbrytare och innovatör.

Signalraketen

Det nystartade ämnet vetenskapsteori blev synligt för omvärlden första gången år 1968, genom Gerard Radnitzkys doktorsavhandling: Contemporary Schools of Metascience (Akademiförlaget). Denna skrift öppnade ett kritiskt perspektiv på det härskande vetenskapsideal, vars avläggare inom psykologin och samhälls-vetenskaperna gör skäl för benämningen “tron på forskningsmaskinen[1] “. Kombinationen av ett restriktivt vetenskapsideal med en grovt förenklad metodlära i mekaniserad riktning kan kallas “Galna metodsjukan som helig ko[2] “. Denna styr, snedvrider eller förlamar det mesta av forskningen inom den psykologiska och sociala sektorn. Ett exempel på “stereotype thinking[3] “ är just de många tillämpningarna av “kvantitativ metod“.

Inom akademisk filosofi reagerade man genom att beteckna avhandlingen som “akademisk skandal“. Detta kan också tolkas så, att Radnitsky hade träffat filosofins ömma tå — dess vetenskapsideal, med rötter i den logiska empirismen.

Vidareutvecklingen

År 1970  började Håkan Törnebohm att bygga upp en plattform för den nya vetenskapsteorin Denna utgjorde från grunden ett radikalt och genomtänkt alternativ till positivismens “endimensionella[4] “ tillämpningar av den formella logiken, som gav en mekaniserad vrångbild av fysikens metodlära (se not 3 även här).

Flera av Törnebohms tankar utgjorde någonting ovanligt i den rutiniserade akademiska världen -- de var “generativa idéer[5] “ med växtkraft och en potential att starta en tänkandets alkemi, som skulle kunna sätta igång en perestrojka -- och det betyder “förändring“ -- inom de stagnerade grenarna av samhälls-vetenskapen -- speciellt för  den “psykologi utan psyke[6] “ som vi fått.

Jag har skrivit en rapport[7] , som sammanfattar några av de viktigaste innovationerna hos Törnebohm under perioden 1970 - 1981.

Motkrafterna

Denna nya inriktning av vetenskapsteorin uppfattades som ett hot av den dominerande gruppen inom samhällsvetenskaperna -- det s k “brödraskapet[8] “-- osynligt bakom fasaden, men med lika stor makt som maffian på Sicilien.

Här finns utbredda “kognitiva patologier“ (se Koch under fotnot 2) vilka skapar en analogi till “den sekundära sjukdomsvinsten“ hos Freud, dock med den skillnaden, att här är denna faktor inte sekundär, utan primär och pekuniär --  det är på denna inställning man får sina forskningspengar!

I detta läge är en kritisk och avslöjande vetenskapsteori inte populär -- den skulle innebära att ta brödet ur munnen på fasadforskarmaffian. Därför satte man in alla  krafter på en revirbevakning, med syfte att skydda den heliga metodkossan => publiceringsförbud för alla författare, som försökte presentera den nya vetenskapsteorin, plus att alla kurser i vetenskapsteori var av en neutraliserad typ, som varken presenterar Törnebohms paradigmteori[9]  -- något hellt annat än Kuhns, som är en forskningsideologi -- eller den kritiska hermeneutiken[10] , utan ger en utslätad bild av en abstrakt, ganska svår och tråkig disciplin, med tveksam tillämpbarhet..

Här saknas den syntes, som krävs för att starta den psykiska alkemin. Grundläggande är en fusion mellan psykologi och filosofi, ty psykologi utan filosofi är blind, medan filosofi utan psykologi är tom. Syntesen mellan båda ger psykosofi. Dessutom behövs en fusion till, mellan psykosofin och kommunikationsteori av hermeneutisk typ. Detta samband kan ses som tre cirklar, vilka skär över varandra, och  i den trefaldiga gemenskapsytan eller “snittmängden“ har vi området för kunskapens växt -- för samhällsvetenskaperna.

Här finns en central fråga, som kräver ett svar: “Vilka är vetenskapsteorins uppgifter?“ Denna fråga behandlas dock i mitt kompendium[11] :

Vetenskapsteorins första uppgift borde vara

(1) att behandla kognitiva patologier.
Här har vi en direkt  parallell till medicinen, ehuru denna mest behandlar kroppens sjukdomar, medan vetenskapsteorin behandlar intellektets.
(sid 42) 

(2) artikulering av   paradigm.
 “Kunskapens hus har tre våningar“ och på den tredje eller metanivån, ligger den grupp av grundantaganden, som tillsammans utgör ett paradigm. Med “artikulering“ avses här “översättning“ av outsagda eller dolda tankar, till klartext.

Vidare är många av dessa böcker av typen orienteringskurs[12]  eller allmän översikt, i vilken man räknar upp alla “gubbarna“ och deras huvudtema, men saknar genomförd penetrering av centrala problem. En sådan utförs däremot av Törnebohm. som dock -- tyvärr -- enbart tar sina exempel från fysiken. Penetering av psykologins problem[13]  har jag själv försökt mig på. En av dessa  är min studie av kausaltankarna:

De vanliga felen i resonemang, som använder kausalitet, har inspirerat en amerikansk parapsykolog (!) och vetenskapsteoretiker till följande analys:

As it has transpired during the modernist epoch of the West, we have             generally become locked into what might be called the cause-effect                 syndrome. This is to say that we intellectually consider the formulas of causes   and effects -- but miss a very important factor between them 
It is this: between a cause and its effects are PROCESSES. Which is to  say that between a cause there is something going on which results in  the effect. A more correct formula would then be: cause--processes--effects.   If things are carefully examined, there is no effect produced unless  processes  have preceded it. And it is the processes which the cause has  set in motion  in order to result in the effect. The standard definition of PROCESS is given as "a natural phenomenon marked by gradual changes that lead toward a particular result."                              

Se även Swann[14] och Romanyshyn[15] .

Människosynen

En annan penetrering gäller psykologins människosyn. Denna fråga kan ges en ny belysning med hjälp av Törnebohms schema för kategorisering av  system.

När man konstruerar en förhandsmodell, måste man bygga på en kategorisering av det studerade systemet, vilken bestämmer begreppsbildningen.

Systemets art är en världsbildsfråga: är systemet utifrånstyrt eller själv-organiserande? Vilken är dess systembindare / förklarande begrepp?

Kausalitet eller någon annan faktor?

Vilka funktioner krävs för att ett system skall kunna “gå runt“? Vad  behöver en levande varelse — t ex en katt — för att kunna klara sig i sin miljö? Vad behövs mellan  stimulus och respons för att omsätta inkommande information i rationellt handlande? Här krävs en “samordningsstation“ som kan planera på basis av kunskaper om omgivningen, aktuell information och individens intressen, t ex när en katt ser en råtta, och — än mer, när en människa använder språket.

Bristerna och sveket

En svaghet i Törnebohms plattform är den, att hans kretiva idéer sällan utvecklas ända fram till en operativ form, som man kan tillämpa -- de är goda ansatser, som inte kommer loss ur startgroparna. Vidare är kommunikation en av Törnebohms svaga punkter. En annan är hans konflikträdsla. Båda bäddar för en kognitiv patologisk reaktion hos läromästaren själv, som innebär att han först tonar ner poängen i sitt budskap, när detta är utmanande, och dessutom nystar in budskapet i “intellektuell taggtråd“, så att texten blir svårläst.

Att framträda som innovatör och “ideas generator“ på tänkandets område, medför automatiskt ett  ansvar i det psyko-hermeneutiska fältet eller nätverket genom att “the Implicate Order[16] “  skapar en uppgift åt innovatören, som gäller vidareutvecklingen av vetenskapsteorin, inklusive ansvaret för de människor, som reagerat positivt på denna teoriansats, dvs solidariteten mot teorigemenskapen. Det senare skulle jag nog få agreement från Apel[17]  om, då han skulle uppfatta detta som en konsekvent förlängning av Allmänna Språk-Gemenskapen (ASG i mina skrifter).

Sveket

I denna fråga har Törnebohms  reaktion varit ett undansmitande (Heidegger), med katastrofala konsekvenser för hans sympatisörer, vilka inte bara blivit  rejected av Törnebohm och lämnade utan stöd, utan dessutom — som konsekvens av detta — drabbats av yrkes-  och publiceringsförbud ute på fältet, eftersom omgivningen snabbt känner av det  utebkivna stödet och  övertar the rejecting attitude. Lennart Sjöberg noterade detta redan 1971, men har på senare tid upptäckt andra samband.

Det sammantagna resultatet av bristerna har blivit, att Törnebohm sällan når fram med sitt budskap.

1. Den destruktiva  tillbakagången

Den stora omsvängningen blev tydlig efter att Törnebohm gått i pension och till sin efteträdare utsett Aant Elzinga, ty de båda professorernas paradigm  är varandras motsatser =>

A. Törnebohm är rationalist och lägger huvudvikten vid “Kunskapsbildning och dess förutsättningar[18] “ (dvs paradigm), under styrning av rationalitetskriterier,

medan

B. Elzinga är kunskapsrelativist och lägger huvudvikten vid the “social setting“ för forskningsarbetet -- inte bara i den meningen att forskningen ses som  “färgad“ av sin omgivning, utan i ett starkare  beroende, där kunskapen   produceras (!) av sociala påverkningsfaktorer. En modell för denna relation   vore “social stimulus-respons-teori“, dvs en skinneriansk black box, i vilken stimuli fått etiketten “social“. Även Elzingas huvuprofet, Latour, jonglerar  med black boxes som aktörer (sic!) i sin nätverksteori. Detta är paradoxalt, då en aktör är en aktiv komponent i ett nätverk, medan en black box är passiv.

2. Ideologin ersätter kunskapen

Relativismn företräds idag av ledningsgruppen vid inst för vetenskapsteori i Göteborg, där den kallas "vetenskapsstudier". Man tar alltså bort "teori" och ersätter det med "studier". Samtidigt låter man (ledningsgruppen) kunskap och ideologi byta plats, vilket framgår av gruppens programförklaring:

Ledmotivet är  delvis att ta ner vetenskapen från dess piedestal.

Man är alltså enbart intresserad av kunskapens "sociala situering" — dvs vilka ekonomiska och eller ideologiska faktorer, som drivit forskarna till att tro på en viss kunskap  — och denna situering anses ersätta kunskapsteori.

Denna kulturgärning påstås på andra ställen "bidra till samhällets demokra-tisering".  På vilket sätt sägs dock inte.

Frågan om kunskapens giltighet avstår man från att studera:           

Det sociologiska perspektivet tar ingen hänsyn till huruvida de försanthållanden, som forskare för fram, har fog för sig eller ej. 
Man bortser från den epistemiska dimensionens relativa autonomi 
och integritet för att fokusera sociokulturella betingelser och 
ramvillkor, det må vara anslagspolitiska faktorer, livet i laboratoriet 
ur etnologisk synvinkel eller dylikt.
                        (Elzinga 1993)

Omflyttningen av fokus från kunskapen till ideologin har överspridning också till betygsättning, meritering och tillsättning av tjänster. Detta ger en direkt anti-demokratisk effekt i form av ideologisk nepotism, dvs favorisering av likatyckande  I nästa steg har denna kompletterats med trakasserier mot dissidenter i DDR-trogen STASI-stil. Den som kritiserar ledaren/professorn, får sparken.

Nu har omsvängningen blivit total -- från Törnebohms skarpsinninga och grandiosa idébyggnad, till en totalitär, trångsynt och intellektuellt undermålig verksamhet utan samhällsuppgift, vars “social setting“ torde vara det självpermanentande systemet[19] , spärrat mot både kritik och innovation.

Katastrofen i dagsläget

Kring Elzinga har skapats en miljö, som präglas av:

1) Ideologisk nepotism, dvs favorisering av personer, som är på “Den Rätta Sidan“, vilket innebär anslutning till dogmatisk marxism, lanserad med anspråk på kunskapsmonopol -- teorin dikterar sina egna sanningsvillkor.

2) Trakasserier och publiceringsförbud för dissidenter.

3) Saknar inriktning på rationalistisk, “tredimensionell“ vetenskapsteori,   typ Törnebohm, Bohm, Bunge, van Gigch, Habermas, Dreyfus, Harré, Sokal
Dessutom avråds studenterna från att läsa dessa författare.
Kunskapsproblem behandlas sällan, ämnet paradigm är förbjudet vid seminarierna.

4) I stället för att avslöja kognitiva patologier, har Elzinga valt att odla dessa, i linje med Latours upphävande av alla rationalitetskriterier[20] .

5) Nyligen har Elzinga beslutat att  "vetenskapseori hädanefter skall uppgå i ämnet idéhistoria. Jfr uttrycket "gå upp i rök". Dessutom skall professuren inte förnyas, när Elzinga går i pension. Det synes vara Elzingas syfte, att utplåna vetenskapsteorin.

Denna regime  borde innebära ett brott mot universitetsstadgan, men det har visat sig svårt att hitta en  instans, som är villig att utreda detta. I stället lägger man på locket, för att tysta ner den hotande skandalen — “Vid vårt universitet finns inga sådana anomalier“ (bl a i Göteborg).

Vid Högskoleverket[21]  kan man endast uppfatta rutinärenden som att överklaga en tjänstetillsättning, eller hänvisar till “allmän domstol eller till Arbetsdomstolen“. Någon avdelning, som behandlar principfrågor, förefaller inte finnas.

Vad säger utbildningsministern om sådant?

Göteborg 01 03 09

Articles