Hur kan man förklara att ett "missnöjesparti" - Fremskrittspartiet - når rekordnoteringar och är Norges största parti i de senaste opinionsmätningarna samtidigt som den norska ekonomin står starkare än någonsin med rekordhöga marknadspriser på sina viktigaste exportprodukter (olja, aluminium och fisk) och den norska rederinäringen upplever en veritabel bonanza med sagolika intäkter?
Allt under det att den norska industrin stod samlad och hade positivt stöd av de olika regeringarna (oftast socialdemokratiska) efter det att de första oljefynden gjordes stod Fremskrittspartiet hela tiden vid sidan av och visade sitt missnöje.
När medelklassen, och framförallt ungdomen, nu har full tillgång till konsumtionssamhällets alla märkesvaror uppnår Fremskrittspartiet rekordsiffror (allt under det att socialdemokratin når bottennoteringar). 
Föräldragenerationen, som växt upp i fem års nazistisk ockupation och börjat sin ekonomiska uppbyggnad från botten vid krigsslutet 1945, och ständigt tänkt på "de andra" först, finner exempelvis de norska kryssningsfartygens lyx plågsam och den mondäna inaktiviteten ombord förfärlig. 
De frågar sig: " Hur har det på så kort tid kunnat bli så här? Hur kan man bara bete sig så egoistiskt?"
Är detta något av ett oroande tecken på en av demokratins stora svagheter - att de som verkligen ansträngt sig för "det gemensammas bästa" inte får något "tack" för detta av sitt röstberättigade folk?
Kanske är detta en svaghet som demokratin inte delar med diktaturen, som om diktatorn varit framgångsrik, hyllar högst densamme som en upplyst furste och överöser honom med tacksamhetsgärder, långt efter det att han är död och begraven?

Tomas Brusell