|
Många
svenska arkeologer, med professor Ambrosiani i spetsen, vidhåller envist att invånarna längs den norska
kusten kom söderifrån efter det att istiden började att ta slut, någon
gång på 8000-talet f.Kr. sådär, när man kan följa en viss typ av
pilspetsar norrut längs Skandinaviens sydvästra kuster.
Om man gör några
reflexioner utifrån en kombination av saga, arkeologi,
paleometeriologi och geologi upptäcker man
1.
att Tromsöarkepelagen
aldrig gnagts av isar – topparna är vassa och dalarna är inte u-formade
som i de trakter där isen runnit länge och skurit fjälldalarna runda,
2.
att en befolkning av ”inuiter” i de skandinaviska fjordarna har
haft ett osedvanligt produktivt klimat i Golfströmmen att ”övervintra”
en hel istid i.
Man kan helt enkelt bevisa att klimatet, och därmed den aquakulturella
fertiliteten, som gör omständigheterna rika
och behagliga för havsnomader - sjöfararfolk - har rått långt före
8000-taler f.Kr., långt bakåt in i istiden, på den Norska sockeln (som
man inte kan utesluta ställvis stod upp ur istidshavet, vars yta tidvis
stod 160 m under nuvarande nivå),
3.
att pilspetsar, av samma design, lägger sig i daterbara skiktningar
vid den här tiden betyder ”bara” att regionerna har invaderats av mer
aggressiva folkstammar. Folkstammar som kanske inte ”begrep” sig på de västskandinaviska
fångstmetoderna, att leda villebrådet mot fångstgropar, i självklara
system av gärden, i den starkt kuperade naturen, och därmed enkelt och elegant
höll
befolkningen vid god hälsa.
De invällande stammarna jagade troligtvis i stället mest med pil och båge och
passade sannolikt på att nedlägga vem helst främling de fick syn på.
Älg, ren eller människa, kvittade lika.
Man kan också tänka sig att "tånge"-designen av pilspetsar, av merkantila skäl,
snabbt spreds vid den aktuella tiden...och att duktiga pilskyttar, som
Slagfinn i den gamla sagan, umgicks med sina bröder Völund,
vars namn sagan bär, och Egil och hjälpte dem med ny teknologi som de
importerade söderifrån.
Denna saga, föregångare till ”Sigurdskvädena”, var den mest spridda
i det tidiga Väst Europa, tillika av många ansedd som varande Eddans äldsta
kväde, klingande av urgamla muntliga traditioner.
Traditioner, långt äldre än vad man är förmögen att leda i bevis i
litterärt kulturvetenskapliga sammanhang,
4.
att ”folkvandringstider” oftast har med (natur) katastrofer att göra
och att pulser av flyktingar med mer eller mindre jämna mellanrum når in
även till de naturligen välskyddade nordvästra arkipelagerna,
5.
att människor som kommer i trygg organisation och bygger välfungerande
samhällen inte alltid är kloka nog att hålla sin välfärd hemlig. I
Eddan står att läsa om hur mindre lyckligt lottade folk trycker på,
komna på ”våta stigar”, i kvädet om Fjölsvinn och Menglad i
Eddan...
6.
att Odin, asen, som Thor Heyerdahl tror, kom från Asjerbadjan i Asien
kan man mycket väl tänka sig.
TV-mannen Dag Stålsjö, salig i åminnelse, var inne på liknande
tankegångar,
7.
att Skyterna, som man höll högt i ära på Olof Rudbecks tid, kom från
närliggande kaukasiska trakter och spred sig på 500-talet f.Kr mot nordväst.
Skyterna har stigit fram allt mer ur historiens dunkel och har under
1900-talet manifesterat sig med en lång serie arkeologiska fynd och hästkännare
vet att det finns en modern släkting till den skytiska hästen långt upp
i nordvästliga skandinaviska fjälldalar,
8.
att av geologiska och meteorologiska, inte minst vulkanologiska, skäl kan
man tänka sig likartade ”geopolitiska” skeenden genom förhistorien
in i historien,
9.
att i Skandinavien har förändringarna den senaste geologiska epoken
varit dramatisk – en ofattligt stor region täcktes av inlandsis och
land trycktes 300 meter ner av istrycket och när den plötsliga uppvärmningen
kom, 10000 f.Kr., steg en rik arkipelag av öar och fjordar fram allt längre
och längre in i isens rike,
10.
som omcirklades under hela sin existens av ”sjöfararfolk” –
vars spår är som vågen, den syns ett ögonblick, sedan ligger vikens
vatten stilla,
11.
att spår ändå finns kvar, på ett synestetiskt sätt ekande, på de
isslipade hällarna där dateringen är i fas med marinarkeologins
varierande uppfattningar. Arkeologen Broadbent menar att hällristningarna
vid Nämforsen tydligt och klart uttrycker en stark släktskap med
nordöstlig, sibirisk älgdyrkan mer än något annat och i sökandet
efter en skandinavisk uridentitet betyder den nordliga influensen mycket
mer än vad som envist framkommer i den officiella uppfattningen,
12.
att hällristningarna är en outsinlig källa till kunskap om tusenårsriken,
av välfärd och balans, som försökt hålla sig undan och leva i ödmjukhet
och tillbakadragenhet – långt undan alltför vassa pilspetsar, Uruk och
Aratta, Forum Romanum och Bysans, långt undan tempelbyggande och fåfänga...
Tomas Brusell
articles
|
