Enpolig hypotesprövning

Att bevisa, att parapsykiska fenomen inte finns

Jupiters månar, påvens kardinaler och
parapsykologerna

En vetenskapskritisk form av forskningspsykologi

Inledning

Artikeln heter egentligen “Jupiters månar, påvens kardinaler och en parallell till parapsykologin”, men det blir för långt att ha som rubrik, så det fick bli den nedkortade versionen. Tanken är den, att använda kardinalernas reaktion på Galileis teleskop som exempel på en forskningspsykologisk reaktion, vars mönster kan flyttas över till de skeptiska parapsykologernas reaktion idag.

En vanlig form av s k forskningspsykologi studerar forskarens barndom eller klasstillhörighet (inkomst- och socialgrupp) för att räkna fram hur yttre stimuli kan ha påverkat forskarens tänkande, problemval eller “forskarbeteende”.

Ett alternativ till denna platta socialbehaviorism är en vetenskapskritisk form av forskningspsykologi, som reflekterar över det tänkande, som forskarna omsätter i forskningsarbetet, dess planering och diskussionen av forskningens förutsättningar.

Ett vetenskapshistoriskt exempel

  I Berthold Brechts drama Galilei finns ett avsnitt, som behandlar hur Galilei försöker visa för påven och de lärda att Jupiter har månar. Påven kommer inte själv utan skickar 5 kardinaler hem till Galilei en stjärnklar natt.

Galilei har monterat sitt teleskop — ett metallrör på c:a 2 meter — och inbjuder kardinalerna att titta i okularet.

Men se — så enkelt var det inte, ty - - -

Kardinal 1: Ett ööögonblick! Är denna anordning nödvändig?
Aristoteles har ju med en ovedersäglig logik bevisat att dessa s k “planeter” äro lampor. . . .

Sedan följer ett inlägg av kardinal 2, osv. Resultatet av kvällens
demonstration är att kardinalerna inte tittar i teleskopet. Härigenom lämnar de en lucka i sitt kunskapsbildande system — ur system- och informationslogisk synpunkt (inte formallogiskt).

Skepticismens dolda världsbild

I kontroversen om psi — dvs de parapsykiska fenomenens realitet — finns ett antal skeptiker, vilka försätter sig i en analog position genom att förutsätta att psi inte finns /inte är reellt eftersom -- menar man -- all empirisk evidens är produkten av fel i experimentet: instrumenten eller utförandet.

Om vi här tillämpar Poppers princip för självkritik

(falsifierbarhetsprincipen) så kan vi fråga oss — och skeptikerna! — följande:

Om nu det skepticistiska antagandet skulle vara felaktigt — och psi alltså

är reellt — hur skulle en forskning efter dessa linjer kunna upptäcka detta?

Forskningspsykologisk kommentar

På Galileis tid undvek kardinalerna att titta i teleskopet -- samtidigt som en av dem motiverar detta med att det inte kan finnas någonting att se i teleskopet.

För sunda bondförståndet blir det då en gåta, hur man kan veta att en kanal ingenting innehåller, samtidigt som man vägrar att titta efter.

Kardinalerna var rädda för att rikta teleskopet utåt världsrymden, medan dagens parapsykologer är rädda för att vända på instrumentet och rikta det inåt -- då skulle man kunna möta det Okända, som är väldigt ångestväckande för känsliga naturer, som vill ha en enkel och trygghetsskapande världsbild att somna till.

Det enpoliga antagandet

Några av våra parapsykologer har — analogt med kardinalerna — bestämt
sig för att fenomenet inte finns. Detta gäller bl a den svenske parapsykologen
Nils Wiklund — en lärljunge till professor Martin Jonson (i Lund) — som skrivit en artikel med titeln “ Paranormala fenomen existerar inte”. Detta motiverar han med att detta antagande är mest fruktbart ur forsknings-strategisk synpunkt.

Frågan är bara hur Wiklund kan veta att han genom att utesluta psi, öppnar “de mest fruktbringande forskningsfälten”. Det låter som om Wiklund tro
att de senare är de mest kontroversfria, Vetenskapens historia talar ett annat språk -- bl a just genom exemplet Galilei!

C G Jung talade om “psykologi utan psyke” och hos Wiklund m fl är det frågan om parapsykologi utan psi. Lundaprofessorn Gudmund Smith påvisar att det finns en negativ attityd mot det psykiska, som han döpt till “psykofobi”.

Vad gäller debatten?

Sedan gammalt anses debatten om parapsykologin höra till världsbilden,
men Nils Wiklund avvisar denna möjlighet genom att förlägga fenomenet till
fel på den metodtekniska nivån, dvs ett tekniskt problem:
“Flertalet vetenskapsmän väljer - - - att ignorera parapsykologins anspråk på att studera något mer än felkällor, något som skulle vara informationsöverföring på ett sätt som är okänt för övriga vetenskaper, men som skulle ha genomgripande betydelse för vår världsbild - - - -”. Förvisso är detta den parapsykologiska bas-hypotesen -- just den, som man borde pröva, men Wiklund ignorerar denna möjlighet till förmån för hypotesen att det enbart handlar om fel och störningar i experimenten.

Vetenskapsteoretiskt sett har man skurit ner sin experimentella strategi
till schemat för enpolig hypotesprövning: “Vi har hypotesen, att fenomenet psi inte finns, och den prövar vi strikt logiskt och empiriskt”.

Ironiskt motexempel: Att meta utan mask på kroken skulle då bevisa, att det inte finns någon fisk i sjön, ty var gång det nappar, så visar det sig vara sjögräs eller något annat skräp, som fastnat på kroken. Detta har nu hänt så många gånger, att man inte behöver pröva att meta med mask, ty detta skulle med den största sannolikhet bara ge samma resutat.

När Wiklund trots detta fortsätter att argumentera i frågan, så innebär detta att han ändå uttalar sig med konsekvenser för världsbildsfrågan -- men samtidigt försöker göra detta på en metodnivå, som skulle vara filosofiskt neutral. Dessutom innehåller hans hypotesgenerering ett logiskt fel, genom att han utsluter psi-hypotesen utan att pova den.

Detta är dock ett ställningstagande i världsbildsfrågan, och därtill ett normativt sådant. Genom en förtydligande artikulering av denna norm, får vi ett budskap, som kan läggas i skeptikerna mun, riktat till Universum:

“Nu är du så god och uppför dig vetenskapligt när det gäller psi -- annars kommer vi att ignorera dig!”

En helt annan uppfattning om områdets relevans framskymtar hos NASA, som påstås ha haft en hemlig arbetsgrupp kallad the “Aviary” (betyde “Fågelhuset”) med uppgift att bedöma den masspsykologiska effekten av UFO och parapsykologi -- och med det speciella tillägget: “Vad skulle hända om sanningen om dessa fenomen blev offentlig?”. Denna expertkommitté innehåller både professorer och generaler, bland dem en teolog -- som är den som har skvallrat ur skolan, genom att publicera en sammanfattning av rapporten, som finns i flera versioner på nätet.

Gruppen kallades “Aviary” därför att alla dess -- då hemliga -- medlemmar hade fågelnamn som kodnamn. Artikeln innehåller en lång lista med de verkliga namnen på de “fåglar” man lyckats identifiera, bl a Hal Puthoff, fysiker, med anknytning till kontrollen av fjärrskådningsexperimenten (jfr Saida):

PSI TECH, Inc. was founded in 1989 to perform specialized proprietary studies for science and industry on a contract basis.

PSI TECH consists of a select, technically qualified group of professional analysts who provide a unique data collection capability not available anywhere else in the world. We are a team of highly trained RemoteViewing specialists.

Remote Viewing has been validated by governmental and private scientific groups over the last two decades. Briefly stated, a remote viewer is able to locate and accurately describe things and events distant in time and space.

Jämsides med Wiklunds förnekande småskalighet finns alltså ett globalt perspektiv, i vilket frågan ses som allvarlig och betydelsefull, blir genomdiskuterad och även empiriskt testad i NASA:s experiment med Ingo Swann och Hal Puthoff.

Den missade nivån i debatten

Ett försök att bevisa att en viss typ av fenomen finns eller inte finns har lämnat de rent formella systemens område — dvs den rena matematiken och logiken — och måste i minst en premiss ta ställning i frågan om verklighetens natur eller världsbilden, eftersom det är den man i slutsteget uttalar sig om.

Den kontroversiella frågan framför alla andra gäller medvetandets realitet, t ex i formen “finns medvetandet på en egen funktionsnivå eller är det en biprodukttill elektrokemiska processer i hjärnan?”(= reduktionism).

Följdsats: “Finns det speciella lagbundenheter för de psykiska processerna, eller gäller de -- hittills kända [!] -- fysikaliska lagarna även för psykiska processer?”

Vi ser redan att ett bevis i detta frågekomplex förutsätter antaganden om arten hos de system vi studerar. Vi kan t ex studera människan som informationsbehandlande system — fokus — mot bakgrund av universum som delvis okänt system — kontext. Detta är den ovannämnde Swanns perspektiv

Min kritik är riktad mot bl a Martin P Johnson och hans frände
Nils Wiklund 2 .
Vad dessa forskare egentligen gör, är att föra ett resonemang på den ontologiska nivån -- utan att notera detta — samt lansera detta som objektivt, empiriskt grundat och ontologiskt neutralt. Det är som om man trodde att så snart man kallar en utsaga “vetenskaplig”, så blir den ontologiskt neutral.

I tillämpliga delar gäller kritiken också sällskapet “Vetenskap och folkbildning”, med Larhammar och Sven-Ove Hansson i spetsen.

En principdiskussion som denna är emellertid vetenskapsteoretisk  
och  borde därför öppnas för användning av ett metaspråk, i vilket 
vi kan tala om forskningen i andra och mer generella termer än det 
ofta förenklade metodspråket, som endast gäller för enkla
 samband mellan variabler. Vi behöver ett mera syntetiskt 
schema för en tvåpolig hypotesprövning[1], då man endast på det 
villkoret verkligen prövar någonting mot en alternativ 
möjlighet -- och samtidigt kan koppla resultaten till 
en teoretisk nivå.

Enpolig hypotesprövning har samma logiska struktur som allmänna val i en diktatur, där det endast finns ett parti.. Här kan vi fråga oss, vad en medborgare gör, som ogillar det regerande enhetspartiet — vad röstar han på i stället? dvs, har han något val?

Snett urval

Skeptikernas argumentation har i alla år hämtat stöd från långa listor över fantasilösa och förenklade experiment utan vetenskapsteoretisk underbyggnad: kortblandningsmaskiner, telepati, etc, plus alla bedrägerier man hittat och alla fel man lyckats upptäcka.

Härvid ignorerar man :

1) alla de berättelser, som finns om speciella händelser som inträffat och ibland omvittnats i pressen -- och detta på metodologiska grunder, speciellt den, att ett experiment måste uppfylla villkoret för mekanisk repeterbarhet hos enkla experiment -- utförda i laboratoriet. Basen för detta är den akademiska psykologins bild av det psykiska som “samband mellan variabler” -- i likhet med (alltför) enkel fysik -- mot bakgrund av ett tekniskt kunskapsintresse

Detta förutsätter att fenomenet skall kunna fås att visa sig på beställning -- som t ex många fenomen inom den äldre fysiken, och att data skall vara producerade i laboratoriet. Men dessa berättelser kan inte vara produkten av gnissel i maskineriet, men då tillgriper skeptikerna ett annat argument, nämligen att antingen psykosförklara berättarna eller också hänvisa till det lösliga i allmän ryktesspridning. Dessutom avfärdar man i princip alla “okontrollerade” berättelser som “subjektiva” -- utan att notera termens dubbla betydelser, genom att den kan fungera som generellt  ontologiskt antagande -- genetisk subjektivitet -- eller som kunskapsteoretisk förkastelsedom -- subjektivism, som är det ensamma jagets doktrin.

  2) Man ignorerar också de kvalificerade experiment, som gjorts, bl a i NASA:s och CIA:s regi och i KGB:s (!). Inom byrån för utlandsinformation (= spionbyrån) finns KGB:s byrå for "The Studies of Anomalous Phenomena". Denna presenterades för tittarna i ett TV4-program i oktober år 2000. Ciceron => Roger Moore!!!
Who could be better for that job? Denna byrå samarbetar med avdelningen för informationsteori. Syftet är att utveckla en kunskap, som är så stark, att man kan lösa politiska och andra problem i global skala. Gorbys Perestrojka var ett första försök i denna riktning.

En medlem i denna grupp -- Martin Ebon -- bor idag i USA. Jag har en artikel om honom och rysk parapsykologi.

3) Här behövs ett avsnitt om “galna metodsjukan” (= metodfixering) och dess osynliga modell. Det finns en amerikansk nydanare inom parapsykologin — den ovannämnde Ingo Swann, som kunde vara värd en mera utförlig presentation.

Hans artiklar har samtidigt ett bredare allmänintresse, då han tar upp frågan om världsbilden och det han kallar ”osynligt deltagande i consensus (= ”alla bra grabbar tycker som jag”).

Det stora samtycket innehåller dock en mängd ”stereotype thinking”, som blockerar tänkandet. Swann är en av de få vetenskapsteoretikerna inom parapsykologin -- efter nästan samma paradigmteoretiska linjer som Håkan Törnebohm i Göteborg.

”Folkvettets” utgångspunkt

Sven Ove Hansson är ordförande i en förening, vars syfte framgår av dess programförklaring,

se nedan:

Pseudovetenskapen är långtifrån alltid ofarlig, menade undertecknarna. Den är farlig när den lockar människor till kvacksalveri i stället för sakkunning vård, och den är farlig när den drar in människor i ett auktoritetsbundet        beroendeförhållande, som fallet är i många sekter. Vidare hette det:

            ”Det onda är pseudovetenskapen”

Av ovan citerade textavsnitt framgår att den efterlysta faktorn X — dvs den som vållar “lågvattenmärken” — är pseudovetenskapen — som denna uppfattas av SOH och hans medarbetare.

Och vad kännetecknar pseudovetenskapen? Jo, den är framförallt “mysticistisk” — men vad betyder detta? Detta synes betyda, att man studerar fenomen, vilka enligt

SOH:s och föreningens världsbild (obs!) inte finns i världen, och detta drabbar främst de parapsykiska fenomenen (psi ) — telepati, fjärrsyn, prekognition, tillsammans med UFO och angränsande områden .

Här utgår man från att man kan bevisa, att dessa fenomen inte finns[2].
Om man lyckas genomföra detta bevis, så kan man därefter rationellt hävda, att det är pseudovetenskap att studera dessa fenomen.

Bevisföringen

Något sådant bevis har föreningen inte kunnat framlägga,  utan i stället bygger man på ett pseudobevis (!), grundat på — kan man ana — “den vetenskapliga världsbilden”, i allmänna och svepande termer — som om en sådan världsbild skulle finnas i bestämd form singularis, samt att den är objektiv i betydelsen “klart uppenbarad och filosofiskt neutral.” Man plockar då ut en rad teser och teorier från fysik, kemi och medicin, samt sammanställer dessa till en bild. Denna skulle då vara — inte bara sann, utan den enda sanna världsbilden — övriga stödargument skulle följa med på köpet — samtidigt som man med stöd av denna bild kan bevisa att psi inte finns.

Man kan t ex ge ett rimlighetsbevis för att perpetuum mobile inte kan existera, och detta gör man med utgångspunkt från energiprincipen, som säger att ingen maskin kan utföra mer arbete än vad som motsvarar den tillförda energin, minus friktions-förluster. Sedan behövs bara ett praktiskt/tekniskt tillägg: ingen maskin kan gå utan friktionsförluster.

Nå! frågar jag då, med stöd av vilken motsvarande princip kan man bevisa, att de parapsykiska fenomenen inte finns? Finns det någon sådan princip? Eller är den bara en mental krycka för en haltande ideologi, som maskerat sig med “Den Vetenskapliga Världsbilden”?

Articles