En studie av Håkan Törnebohms nydanande idéer, i kontrast mot upphovsmannens strategiska agerande.

(Artikeln, i något annan form, också publicerad i ALBA. 
Författaren framför ett tack till red. för ALBA för värdefulla synpunkter på artikelns redigering.)

Av Johan Lindström

”Vita mannen tycka sig själv så brun och frisk, fast han mest likna torkad fisk”,  sjunger Povel Ramel i Naturbarn (1958?). I visan är detta  en metafor för utseende, men i denna artikel använder  jag det som en metafor för svagt ”inseende”, dvs. dålig självförståelse i frågan om den egna traditionstillhörigheten. Följande är ett exempel på detta: 

”Inom vårt ämne (= filosofin) finns inga som helst skolbildningar”, sa’Anders Wedberg på 1960-talet, i en minnesskrift till någon kollegas 65-års-dag. Det var Wedberg, som införde den ”nya logiken” till Sverige och han betraktades av  många som den oskrivne ledaren  för den svenska filosofin.

Gerhard Radnitzky — Törnebohms ende doktorand av format  (och den ende, som behandlat substantiell vetenskapsteori), påpekade då, att Wedbergs påstående kan bytas ut mot tesen ”Inom vårt ämne dominerar en enda skolbildning över hela linjen, nämligen den logiska empirismen, dold bakom den utslätande frasen ”analytisk filosofi”.

När Törnebohm först visade sig på den intellektuella scenen, i det kontroversladdade tankedramat  ”formalstringenta artifakter^[1] , versus systemteoretiska kunskapsmodeller^[2]”, så skedde detta via hans lärljunge, Gerard Radnitzky, genom dennes avhandling, Contemporary  Schools of Metascience, 1968 (Akademiförlaget).  
Den svenska ”skolfilosofin”, som dominerade vid universitetet, förklarade GR:s avhandling vara en ”akademisk skandal”, som man — underförstått — inte behövde eller borde läsa. 

En mindre affekterad observatör kunde säga, att GR:s avhandling  i varje fall  var en filosofisk ”braständare”,  med överspridningseffekter till psykologi och samhälls-vetenskap, där den väckte oro i det etablerade lägret och förhoppningar i det kritiska. 

Tre år senare (1971) kom ”De båda filosofernas gemensamma skrivelse till UHÄ^[3], angående GR:s avhandling”,  i vilken Anders Wedberg, Stockholm, och Ivar Segelberg, Göteborg, tillsammans argumenterade för att UHÄ i efterhand  (!) skulle sänka betyget på GR:s avhandling, så att GR skulle bli tvungen att lämna sin docenttjänst. Försöket misslyckades och GR stannade vid sin tjänst till 1973, då han lämnade Sverige, för att tillträda en professur i Västtyskland (sedermera i Trier).

Under tiden fortsatte Törnebohm att utveckla sin ”systemiska” linje, vars kärnidéer kan snabbt sammanfattas i tre figurer, vilka alla utgör en närmast maximal frontalkrock med det logisk-empiristiska schemat.

1.  Paradigmperspektivet på forskning och  kunskapsbildning

2.      Kunskapens hus har tre våningar

3.      Schemat för prövning av stjärnhypoteser 

Paradigmperspektivet innebär att anta, att forskares  mentala system innehåller antaganden, som är omedvetna  i en psykoanalytisk mening, där de kan utgöra det ”outsagda^[4]”, som dock kan artikuleras^[5],  dvs. rekonstrueras och ges en språklig formulering. Då har  man lyft fram en dold och blott potentiell information, och gjort denna till explicit kunskap.

Detta medför också, att vetenskapsteorin möter ”motstånd” och ”försvar” i en psykoanalytisk mening  — även på ”hemmaplan”. 
Exempel:

E: Paradigm? Är det någon sorts kristaller inne i huvudet på folk? Eller kanske bara i huvvet  på Håkan Törnebohm och Johan Lindström?

E: Kan man inte betrakta paradigmets komponenter som en grupp hypoteser, som man kan testa empiriskt?

I det andra exemplet ser vi hur E aningslöst omformar paradigmperspektivet till ett objekt för simple-minded empiricism. Där sitter E:s paradigm! Och det kan vi se direkt, utan några tester.

Traditionsbrytningen

Törnebohm blev traditionsbrytare av  ”filosofihistorisk  nödvändighet”, på följande sätt:

 NIVÅER AV GENERALISERINGAR

  A.  Universell — generell  — individuell — kollektiv

Från den franske matematikern och religionsfilosofen René Guenon (1958) skall jag något fritt låna en idé om generaliseringar av olika ordning. Nedanstående figur visar ett schema baserat på olika nivåerna i världen och deras motsvarande kunskapsformer.

En individ  = en människa, är en instans av den universella ordningen.
Hon har en ”konstruktion” = biologisk och psykologisk organisation, som gäller för alla individer, vissa egenskaper som finns hos grupper av individer, och vissa egenskaper som hon är ensam om.
En individ = en atom, är en instans av den universella ordningen med lägre komplikationsgrad, då det är en ”byggsten” i universum.

Det partikulära består av fragment, dvs utvalda delar av något system. T ex sand är fragment av sten. Det finns också abstrakta fragment av kunskaper,
 t ex variabler.

En multiplikation av kunskapsfragment ger inte generella kunskaper utan kollektiva.
”Kollektiv” har här betydelsen kollektion, dvs en samling av data med svag  ordning (vanligen klassifikation), då den är teorilös. Den bakomliggande sannolikhetsteorin har stora felmarginaler och når inte nivån för generella kunskaper, vilka bygger på en mera kraftfull matematik, plus en stark teori. (jfr fysiken)

Här kommer nu T med ett välartikulerat alternativ: ”Kunskapens hus har tre våningar”,  och på tredje våningen finns metateorin, vilken krävs för överblick och sammanhang. Kärnan på den metateoretiska nivån är paradigmet.

Paradigm som antaganden om förutsättningar

Med ”förutsättningar” avses här ”villkoren för möjligheten”, dvs vilka omständigheter man måste ta hänsyn till för att kunna utföra en viss typ av kunskapsbildning. Antaganden om dessa villkor kallas ”paradigm ” — ett ord, som ursprungligen hade betydelsen”böjningsmönster”, inom grammatiken. Här är det frågan om ett böjningsmönster i överförd mening, till tänkandet.

Paradigmens funktion vid kunskapsbildningen kan jämföras med genernas roll vid organismens uppbyggnad. 

1. På första våningen sker ”spaning” eller sökande (”re-search”) — inte ett passivt mottagande av ”färdiga intryck”. Här sker också upptäckt   i växelverkan med de övriga nivåerna.

 2. Överlappande gränsen mellan spaning och syntetisering ligger upptäckt.
Syntetisering i övrigt omfattar teoretiskt utvecklingsarbete, både ”nerifrån” (spaningen) och ”uppifrån” (världsbilden). (Detta beskrivs längre fram).

3. På tredje våningen ligger paradigmet, vilket ägnas ett särskilt kapitel i det följande.

KUNSKAPENS HUS HAR TRE VÅNINGAR

     A. PARADIGMETS HUVUDKOMPONENTER 

Den modell av ett paradigm, som presenteras här, har sju huvudkomponenter, med  bestämda innehåll — till skillnad från Kuhns något nebulösa paradigmbegrepp. Det är min förhoppning att denna presentation skall göra det klart vad som kan menas med paradigm.

 I den schematiska uppställningen nedan står paradigmfrågorna (”spörsmålen”) till vänster om pilen. Till höger om pilen står svaren, här angivna i generella termer. 

1. Vad är verkligt? —> Frågan om världsbilden  eller ontologin , med underavdelningen perspektiv , här i betydelsen av sätt att betrakta.

     B.  Kategorisering av systemtyp.

        Vilken typ av samhälle lever vi i och vilken inverkan har detta? —> frågan om samhällssynen. Denna fråga gäller i första hand samhällsvetenskaperna, men även för fysiker finns frågor om forskarsamhället och dess normsystem.

    C) En tredje underavdelning är uppfattningar om kausalitet   och  kausalliknande samband.  Inom samhällsvetenskaperna frågor om påverkan  eller inverkan  — hypnos eller förståelse.

2. Hur är kunskap möjlig? —> Frågorna om kunskapsteorin.

    A. Access:  hur kan kunskapen göras åtkomlig, bl a i problemfallet: ”hur kan det osynliga göras synligt?” Roten till fysikens många framgångar är just den, att man lyckats konstruera instrument, som löser accessproblemet, bl. a  cyklotronen plus dimkammaren. Omvänt kan man säga, att en stor del av positivismens destruktiva inverkan på samhällsvetenskaperna har sin rot i att man inom denna riktning inte uppmärksammat accessproblemet.

    B. Syntetisering : fördjupning och generalisering genom teori– och  modellutveckling.

    C. Legitimering : argumentation för eller mot kunskapsanspråk. En normativistisk    utformning av lagitimeringen — som introducerar normer utan motivering —  förvandlar denna till en juridikliknande procedur, som försummar hela den problematik, som har sin rot i paradigm.

3.  Vilken typ av kunskapsform bestämmer forskningens inriktning? —>         frågan om”kunskapsintresse”  (Habermas).                                            
Det finns fyra huvudtyper av intressen , vardera knutet till en 
kunskapsform :(intressena står till vänster om pilen, kunskapsformerna till höger, därefter syftet och sist mediet)    

     A. Tekniskt  —> prediktionskunskap, som möjliggör kontroll av fysiska processer. Medium: arbete  i fysikens mening.                                     

     B. Hermeneutiskt  —> kommunikationskunskap, som möjliggör utvidgning av den ömsesidiga förståelsen. Medium: språk.

     C. Kritiskt–frigörande  —> felavslöjandeande kunskap, som möjliggör förändring av missförhållanden. Medium: makt med moral                           

     D. Negativt  —> hindrande av kunskapsförmedling eller spridande av vilseledande kunskap — desinformation (Deacon 1987) — som möjliggör neutralisering av kritik. Medium: makt utan moral..

 4. Hur fungerar språket vid kunskapsbildning och vid kommunikation mellan forskare? Kan man se språket som ett instrument, parallellt med metodologin, eller är språket ett medium  med inneboende egenskaper, som man måste ta hänsyn till? Finns det plats för ett metaspråk, som tillåter reflexion över grundfrågor/paradigm?

5.  Hur bör ett kunskapsbildande system vara uppbyggt? —> Frågan om vetenskapsidealet :  

     A. Precist språk, motsägelsefrihet, genomarbetade resonemang

     B. Öppet, modifierbart system

     C. Prövbarhet hos hypoteser

     D. En nivå för syntetisering/teoriutveckling 

6. Vilken struktur har ett kunskapsbildande system?  —> Frågan om vetenskapsuppfattningen:

     A. Vad innehåller det kunskapsbildande systemet? Ingår paradigm?      

     B. Hur ser systemet ut? Har det flera nivåer och kopplingar mellan dem? Bl a kopplingar från paradigmnivån till de övriga?

     C. Är det ett  öppet eller slutet  system, dvs öppet för kritik och modifiering eller slutet för kritik på ett fundamentalistiskt sätt?

7. Hur skall man förhålla sig till sin uppgift som forskare? —> frågan om etiken  och den intellektuella hederligheten i forskningsarbetet, inklusive argumentationen, och etiken  i handlandet mot andra. 
”Spelregler” för argumentationen aktualiserar frågan om en diskursetik (Apel 1979).       
8. Vilken typ av samhälle lever vi i och vilken inverkan har detta? —> frågan om samhällssynen. Denna fråga gäller i första hand samhällsvetenskaperna, men även  för fysiker finns frågor om forskarsamhället och dess normsystem. 

Ett exempel från kunskapsteorin

Den positivistiska vetenskapsfilosofin lade huvudvikten vid ”legitimering”, som bottnar i frågan: ”Hur kan man ge argument för kunskapsanspråk? T flyttade fokus till ”access”, dvs. frågan om kanalerna till kunskapen, vilken var förbisedd inom positivismen. Detta hade T upptäckt vid studier av fysiken, där accessfrågan kommer först — utan att man använder ordet ”access”.

SCHEMA ÖVER PRÖVNING AV STJÄRNHYPOTESER     

Cirkeln med BT i figuren innehåller basteori och andra kunskaper, som behövs för  planering och konstruktion av hela prövningsplanen, från den testbara hypotesen h, till det databildande systemet DBS. Vi kan se h som en konsekvens av flera premisser: världsbilden (WB), stjärnhypotesen (H*) och basteorin (BT), vilket kan sammanfattas (WB & H* & BT) —> h.

Stjärnhypotesernas möjliga inverkan på experimentvillkoren 

Då H* har rötter i världsbilden, måste man undersöka hur H*:s möjliga sanning påverkar världsbilden, med konsekvenser för experimentvillkoren. Om detta moment i planeringstänkandet försummas, så riskerar man att pröva en hypotes — H* — som förutsätter en ny världsbild, med ett instrument byggt på den gamla världsbildens villkor. Om det senare skulle vara fallet, så kommer utfallet med säkerhet att bli negativt, utan att detta har något evidensvärde, ty man har då aldrig prövat H* på de nya villkor, som kan vara sanna.

Denna omfokusering till access är en av de starka poängerna i  T:s program, och då — kan man tycka — borde T ha gjort ett stort nummer av detta, men det gjorde han inte, och då  måste man fråga sig varför.

 En möjlig förklaring är forskningspsykologisk, och ligger i att T upptäckte  att access-frågan är starkt kontroversiell för många, samtidigt som T personligen är konflikträdd.

Resultatet blev att T inte alls framhöll sina starka poänger, utan i stället tonade ner kärnpunkterna. Dessutom började T på 90-talet använda en abstrakt skrivstil, som medför att poängerna blir svårtillgängliga^[7]   för läsaren. Exempel 1:

Kommunikationsstrategier

- - - - - - - - -

-         Projektet s påverkas av tidigare projekt på N’s forskningsarena x&n.

-         Enligt definitionen av begreppet ’upptagningsområde’ måste därför d essa projekt räknas till U’s. Detta innebär, att överföringar av material   från  N’s eget forskarparadigm <x&n> till paradigmet <s&n> och till programmet

-         Pr’s kan uppfattas som implementeringar av kommunikationsstrategier av en speciell sort, som består däri, att forskaren kommunicerar med sig själv. (sic!)                                (Törnebohm 1997)

 Detta  textstycke får stå som avskräckande exempel, men är illustrativt för att förklara den uteblivna framgången för T:s annars briljanta idéer: dessa döljs av en språkapparat, som gör att de inte når fram till de intresserade läsarna.

T är emellertid mycket starkare än så, och då vill jag  nämna T:s schema för testning av stjärnhypoteser, vilket är en operativ konsekvens av trevåningshuset, som med tre drag löser positivismens olösliga problem — att upprätta kontakten mellan teori och empiri, utan att reducera någondera.

 Stjärnhypoteser

Med stjärnhypoteser blir schemat för hypotesprövning mer komplicerat, genom att det sammankopplar de båda typerna av hypoteser — H* och h — i ett system där bakgrundskunskaper (BK) ingår (ej utritade i figuren). BK innehåller både teoretiska och empiriska kunskaper, vilka används vid utvecklingen av testbara hypoteser — h — och vid konstruktionen av det databildande systemet eller instru-mentet, som kan vara en experimentanordning. Problemet innebär att konstruera ett instrument, som kan ”göra det osynliga synligt”, vanligen inte i direkt led utan så att det osynliga fenomenet visar sig genom sina spår, t ex i ”bubbelkammaren”.

Två typer av böcker — beskrivande och djupborrande

Till T:s klara och klargörande tankar hör hans distinktion  mellan  två typer av texter/böcker:

     A.  Allmän  översikt eller orientering  över ett fackområde.

     B.  Penetrering  av centrala problem inom ett fackområde.

Typ A finns det travar av, men dessa böcker innehåller  föga av användbart material, dvs man kan inte arbeta med en sådan bok som resurs eller underlag. 
B  är den typ av böcker, som T ville att vi skulle skriva, alltså av delvis handbokskaraktär.  

Vetenskapsteorins uppgifter

I detta sammanhang påpekade T, att en sådan bok bör innehålla ett  kapitel  av typen vetenskapsteorins uppgifter^[9]. 

För T var det klart , att den viktigaste  uppgiften  borde vara artikulering av paradigm.

Ytterligare en uppgift är att spåra och artikulera “kognitiva patologier^[10][11]” 

Vetenskapsteorins första uppgift borde vara att behandla kognitiva patologier^[12].

“Kognitiva patologier” är en term hos Törnebohm, Koch 1981 och Ingo Swann^[13].

Användningen hos de tre författarna har så pass god överlappning, att man kan hävda, 
att det handlar om samma begrepp, ehuru Swann använder termen Stereotype thinking^[14]. 
Det exempel på en stereotyp, som Swann väljer råkar vara en av 
T:s måltavlor för kritik: den ”uttunnade” eller ”humeanska kausaliteten”.

Framtida utvecklingsmöjligheter — anknytning till informationsteori 

Med ett avstamp i kunskapens trevåningshus och en anknytning till hermeneutik, t ex  Habermas’, avtecknar sig sig nästa steg i vetenskapsteorins utveckling vara kontakt med informationsteori^[15],  bl.a. vissa riktningar  inom kommunikationsteori och datalingvistik^[16] (— men inte Shannons teknisk-formella informationsteori, vilken gäller t ex. för beräkning av signalkapacitet i en telefonkabel). Sådana tvärvetenskapliga fusioner^[17] ingick redan på 1970-talet i T:s program för innovativ forskning, som överskrider rutinforskningens begränsade “nötknäpparsviter^[18]”.

Törnebohm kan här visa sig vara en milstolpe i tänkandets utveckling, parallellt med Popper och Kuhn, vilkas teoriansatser saknar det Törnebohmska perspektivets möjlighheter till “syntetiseringar”.

De tvärvetenskapliga tillskotten är ett villkor för kunskapens växt, säger Törnebohm och parallellt med T, också den kreative forskare, som agerar som parapsykologins Törnebohm —  Ingo Swann^[19] — och med den äran, ty denne man har från “egen ficka” plockat fram nästan hela T:s paradigmpersektiv! Swann avlossar bredsidor mot den traditionella parapsykologin och dess statistiska räkneövningar, och framhåller därvid att man försummat just kontakten med relevanta grenar av informationsteorin^[20]. Den senare kan förse både parapsykologin och vetenskapsteorin med en "nomenklatur" — Swann's term för en vetenskaps begreppsapparat, inklusive dess förankring i världsbilden/ontologin.

Det Törnebohmska paradigmperspektivet innehåller en ansats till en systemlogik, vilken naturligen kan anknytas till Banathys informationsteori.

Denna  är en metodologisk innovation, även om dess princip redan finns i s k dialektisk logik, av den typ, som används inom psykodynamisk teori^[21].

Det kunskapsbildande “husets” tre våningar och deras inbördes relationer ger en struktur som bakgrund och det dialektiska momentet ger syntetiseringsförmåga (kapacitet att göra idémässiga fusioner). 

Informationsteori studeras på ett oväntat (?) ställe, nämligen KGB:s byrå för utlandsinformation^[22] (= spionbyrån). NASA/CIA har en motsvarande verksamhet, i vilken ovannämnde Swann varit konsult..

Raiza Gorbatjov säges ha varit väl inläst på amerikansk organisationsteori^[23], vilken har informationsteoretisk anknytning.

”Vita mannen tycka sig själv så brun och frisk, fast han mest likna torkad fisk”