Att komma hem.
När man säger att man har kommit hem
är det ett konstaterande med utgångspunkten tagen i vad
man känner i maggropen, inte i vad någon annan säger
eller vad man kan läsa sig till.
När konstnären och artikelskribenten
känner sig hemma i rent geografisk mening och
dessutom känner det i konstnärlig mening går det inte att
låta bli att brista ut i glädje och sång.
"En Sång och Renässansman" kallade han sig
i en serie artiklar i GoaTidningen redan vid sitt förra
stadsbyte men vid sitt aktuella stadsbyte känner han en
konstnärlig rofylld glädje i att dessutom arbeta med sitt yrke, vartill
konstnären utbildat sig i väntan på ideér och inspiration.
När konstnären till yttermera vissor känner sig hemma i äktenskaplig
mening och vänskaplig går det för långt och det blir ett
återfall i kris i den självbestraffande konstnärens djupa inre -
han frågar sig själv med en plötslig, ny kritik; av vilket skäl skulle
Jag - konstnären - vara värd att bli tagen
på allvar? Och bli respekterad?.
Jag som vant mig vid att i mitt gamla hemland känna mig usel
och missförstådd?
Jag som fått nobben och blivit bestulen till höger och vänster.
Det är en tung omställning att gå i exil.
En subjektiv förklaring till varför konstnärer så ofta drar på sig
onödigt arbete och onödiga känslopåfrestningar är den att
han behöver motstånd för att komma till sin metod och
för att komma till sin "stil" - en problematik som inte
är särskilt ovanlig bland konstnärer är att måla in sig i ett hörn
i sitt gamla hemland och komma så i trängsel att det känns
som om konstnären älskar Hemlandet men hatar dess
(oftast urbana) inbyggare och vice versa varpå han går i exil.
(Helt oförberett och plötsligt, denna gång, när en bön om hjälp
nådde honom från den dödsjuk vän.)
I konstnärens nya husorgan Aftenposten står den
6 december 1998 att läsa en artikel av Jane Anden,
för en svensk ett mycket ovanligt namn med en mängd
korsassociationer, och frågeställningar om kön
och släktskap, som intervjuat Johan F. Munthe,
ett betydligt mer vanligt svenskt namn, om hans tämligen
långa erfarenheter som relationsförbättrare mellan svenska
och norska företag.
Det är en intressant läsning och ett aktstycke som väcker
nyfikenhet och undran.
Och det väcker ett redan förbättrat självförtroende i det att
Munthes professionella erfarenheter så väl stämmer
överens med konstnärens i exil egna erfarenheter.
En skillnad är att konstnären och företagsamhets-
katalysatorn skiftat till varandras ursprungliga hemland.
Men slutsatserna liknar ändå varann i hög grad.
"Vi lever med en kortere horisont og tar en dag av gangen.
Vi er mer impulsive og tar raskere beslutninger" - säger
Munthe och det är exakt vad den forne svenske konstnären
själv sagt i sitt nya hemland Norge om norrmännen.
Och konstnären älskar denna praksis att leva här och nu
och inte sedan, när pensionen utfaller, eller den stora
lottovinsten kommer...Här i Norge har han funnit
vardagsentusiasmen, som han själv kallar den och här
har han till yttermera visso funnit den olympiska stämningen!
Även om mediafantomerna (även i Aftenposten) då och då
drivs att tala om "kris" vet gemene man här i Norge att
utstråla att det råder en olympisk stämning bland vanligt folk
i såväl privata som kommunala/statliga företag.
Det är en helt enkelt en fest att vara med och arbeta i
de många framgångsrika bedrifterna (företagen).
Arbetslösheten är minimal -
de som inte jobbar anser det vara helt i sin ordning att inte
jobba (med en bugning av ursäkt till de orättvist drabbade),
de har inte allför stort motstånd av trygdekontoren och
kan leva relativt rika liv utanför arbetsmarknaden.
De olympiska framgångarna i Lillehammer var pyramidala.
När det gäller vinterns begivenheter - när det gäller verkliga
krafttag - är Norge fantastiskt.
När oljepriset sjunker gäller det att inse att det med allra största
sannolikhet är övergående kriser som tornar upp sig - har man
lyckats med riggar i Nordmannahavet, i full storm, kommer man
även med största sannolikhet att rida ut eventuella
ytterligare stormar i öknen!
(Lågt oljepris är gunstigt ur svenskarnas synpunkt,
ända till dess att de själva begynner sin oljeprospektering på
riktigt allvar i Östersjön.)
Ur konstnärens synpunkter finns allt man kan drömma om
i Norge och de som går till attack mot varandra i inrikes-
sammanhang gör det kanske i utrikespolitiska intressen -
eller av klassisk hemmablindhet - även rika redarsyskon bråkar.
Om något samhälle skulle gå att likna vid det Atlantiska
är det faktiskt Norge!
Ett Olympiskt Atlantis!
Gissa om en svensk invandrare dit är äntligt glad!?
Tomas Brusell
Articles
