Berättelsen om Syndafloden är den mest internationella berättelsen av alla de verkligt gamla berättelserna i mänsklighetens historia.
The story of the Flood is the most international of all really old stories in the history of mankind.
Gilgamesh förlorade sin bästa vän Engidu och försökte besöka honom i det djupa havet, efter döden.
Det stora havet hade slukat honom. 
Gilgamesh lost his best friend Engidu and tried to visit him, after his untimely death, deep down in the Ocean.
The Ocean had devoured him.
I gamla testamentet beskrivs syndafloden som Jahves straff mot en ogudaktig mänsklighet. I de norröna berättelserna var det endast Bergselmer som klarade sig undan floden, han hade klättrat upp högt på en kvarn.
In the Old Testament the Flood is described as the punishment of Jahve upon a pagan and godless humanity. 
In the saga of the North only Bergselmer survived the Flood, by climbing to the roof of a mill.
De gamla grekerna och romarna talade om antediluvianska tider, tiderna före floden. Någon gång i dessa äldsta tider existerade ett rike, som sedan Platons dagar kommit att kallas Atlantis.
The Old Greeks and Romans were talking about antediluvian times, before the Flood, and since the days of Plato the name of the sunken continent is Atlantis.
Mycken forskarmöda har lagts ner på sökandet efter Atlantis. 
Det är en möda som många skarpa hjärnor och friska kroppar med någon sorts djup och obändig energi har lagt ner.
A great deal of scientific effort is made in the quest for Atlantis by sharp and energetic scientists and laymen.
Det finns tusentals böcker om Atlantis som i ord och bild söker svaret på gåtan om Atlantis verkligen har funnits och var, i såfall, det låg och hur man hade det där.
There are thousands of books written concerning Atlantis and nearly as many explanations of its whereabouts.
Det underbara med alla dessa böcker och skarpsinninga analyser är att de till slut alla verkar finna sitt Atlantis på olika ställen.
Därmed kommer man fram till det spännande "mångfaldsbegreppet" som kan förklara att "Atlantis" har existerat, på många ställen samtidigt, dvs längs kusterna och kontinentalsocklarna i den värld som i norr och söder, och i bergstrakterna, drabbats av en Istid!
This most wonderful manifold of explanations in fact converge into the archeological principle of the manifold - Atlantis did exist in the same time all over the coastal areas of the planet during the final phase of the latest Ice Age.
20 000 years ago the overall sea level were 160 meters lower than today.
Atlantis were situated on the continental shelves and prolific equatorial archipelagos from where the warm ocean streams headed towards  northern regions and made certain northern coastal areas inhabitable.
När Istiden stod på sitt värsta för 20 000 år sedan stod världshaven mer än 160 meter lägre än nu! Detta på grund av det enkla faktum att oerhörda mängder vatten var bundet i de stora inlandsisarna.
Atlantis låg längs de kuster som då sträckte sig i rika övärldar i ekvatorialhaven och längs atlantiska kuster som värmdes av de varma strömmar som kom därifrån.
I norr jagade man Uroxe och Mammuth, i Atlantis fiskade man och odlade de bördiga kusttrakternas sedimentjordar.
Along the continental ice sheet people were hunting mammoth, buffalo, reindeer etc, in Atlantis people were fishing and cultivating the rich costal soils.
Men för 12 000 år sedan började isen mycket plötslig smälta i en temperaturstegrning som man i detalj  kunnat konstatera i senare tiders paleometeriologiska forskning, med glaciärborrprov och allehanda kemiska analyser. Medeltemperaturen steg med 5 grader Celsius på mellan tre och tio år!
12 000 years ago the ice all of a sudden began to melt and paleometeriological methods show a global climate shift. Within three to ten years average global temerature did rise five degrees Celsius!
Världshaven började snabbt stiga och "Syndafloden" var ett faktum.
Hundratusental kvadratkilometer bebodda kusttrakter blev havets rov.
Detta var en verklig syndaflod och den tog sin början för 12 000 år sedan, precis som Platon har det i sin skrift.
The oceans began to rise and the "Flood" was a fact. Huge areas of the continental coasts were submerged exactly as most old traditions have it and Platon even timed it accurately.
70 djurarter gick under när katastrofen skedde - Harpgood -Einstein föreslog att jordens magnetfält ändrade sig och att hela jordskorpan momentant kom i glidning så att nord och sydpol plötsligt skiftade position, nyss avlidne Fred Hoyle ansåg att förklaringen med strörsta sannolikhet var att en meteorit slog ner (någonstans i världshaven - utgörande 70% av planetens yta) och orsakade katastrofala tsunamis och drivhusklimat. Det enda som som blir kvar av detta sjunkna Atlantis är naturligtvis dess sjöfararcivilisation, som är rustad för överlevnad och i olika omgångar tvingas flytta och bosätter sig allt längre in i den helt nya arkepelag som står upp i Atlantens norra regioner.
Den skandinaviska Kölen stiger fram ur isen och längs den framsmälta  bergsryggens bägge sidor kommer sjöfararfolken från Atlantis att bosätta sig i fjordar och på öar.
In this catastrophy70 animal species became extinct and Harpgood-Einstein are talking about a sudden shift in the magnetic fields and a sudden reposition of the earths crust - floating on the magma, Fred Hoyle suggests a meteoritic impact ( somewhere in the Ocean, covering 70% of the surface of the Earth) resulting in dramatic tsunamis and subsequently in a greenhouse effect. 
Anyway, it is the sea farers of this Atlantic civilization who survive and in their many ships move to new coastlines, inland, and to the islands rising in the north western regions of the European archipelagos and in the Baltics.
Med en självklarhet, som synes ha undgått de flesta naturvetenskapsmän, i det de fnyst åt Atlantishistorierna, kommer sjöfarare, vars gamla hemtrakter översvämmats, i vågor in över de jungfrueliga arkepelagerna som, geologiskt sett, med en relativ plötslighet blir beboeliga i de fennoskandinaviska trakterna.
I Eddan talas om de äldsta tider, när jättarna härskade. En av dessa jättar var "den skotglade" Tjatse - dvs. en seglare.
With a simple logic, seemingly outside the range of most natural scientists, scorning the myth of Atlantis, sea farers  are coming, from regions of flooding, in waves of immigration into the virgin archipelago of Fenno-Scandia. Where, in a geological perspective, islands rapidly are rising from the see during Stone Age;  in the Edda the time of the giants. 
One of whom was called Tjatse - the sailor.
 På de skandinaviska hällristade berghällarna längs kuster och älvar ser man ständigt och jämt skepp, små och stora stockskepp.
On the  smooth rocks of Scandinavia,  along the coasts and rivers, one can find ships depicted everywhere, seemingly built of small and large logs.

                                    
                                              Sotetorp. Brusell  Art

En del av dessa hällristade skepp är lastade med stora levande träd.
"Atlantiderna" kunde, med stor sannolikhet, konsten att förflytta fullvuxna träd och plantera dem i de bördiga istidslerorna som bredde ut sig i gamla havsvikar.
A few of the rock carvings depict ships carrying full-grown living trees or are floating, full-grown, still living, trees themselves! 
The people from Atlantis seem to have known how to transport trees and plant them in the fertile soils of glaciations, in the ever expanding plains of old dried up gulfs along the Northern coasts. 
Hällristningarna talar i bilder om den stora förflyttning som människor och djur gjorde på stockskepp - det är helt enkelt historien om Atlantis undergång och framför allt om dess pånyttfödelse!
The Scandinavian Rock Carvings are talking, in pictures, about the great flux of people, animals and plants in timber ships, perhaps living ships - it is, quite simple, the story of the destruction of Atlantis and, most significantly, of the rebirth of Atlantis!
Det finns knappast en istidspolerad häll i de fenno-skandinaviska området (på rätt höjd över havet, eller rent av under havet?) som inte är hällristad.
Ännu har kanske bara en bråkdel av alla hällristningar upptäckts men redan de som har upptäckts är så många att det nästan svindlar.
It is difficult to find an ice-polished rock, at the right level, not depicted and worked on and there are probably many more rock carvings out there to find. 
But there are that many already found and documented that your fantasy have material for a lifetime of Atlantic escapism.
Hundratusentals skepp finns ristade längs regionens kuster.
De flesta ligger på "bronsåldersnivån", dvs där havet stod under slutet av bronsåldern. Men det gäller att vara på det klara med att vi har med ett mycket intressant växelspel mellan havsnivåstegring och samtidig landhöjning, när den digra isens tyngd lättade och istället fyllde på världshaven.
Vid Glösabäcken, inte långt från Storsjön i Jämtland, torde tillexempel ristningarna kunna dateras till en ålder av 9000 år.
The Baltic Sea, in the shape of The Sea of Yoldia, reached the Norwegian Mountains from the east and the carvings of Glosabacken, by the Storsjon in Jamtland, should be dated 9000 years old. 
Då nådde faktiskt havet ända dit - i stort sett hela nuvarande Sverige låg vid den tiden under vatten - och delfiner och andra småvalar simmade med all säkerhet i detta hav.
By then, we certainly know, the sea reached there and present Sweden were mostly submerged in the post glacial Sea of Yoldia, where dolphins and whales were swimming.

                                     
                                          Glösabäcken. Brusell Art

Där vid Glösabäcken, många hundratals kilometer från nuvarande kusttrakter, kan man på hällristningslokaler tydligt se hur mindre valar fångas.
There, by the Glosabacken Creek, hundreds of kilometers from present days coastlines, you can see the catch of small whales depicted.
Sjöfararna följde den bortdragande iskanten och levde i närheten av de ännu mäktiga restglaciärerna och livnärde sig gott av fångst i de myllrande rika ishavsfjordarna.
The sea farers followed the retracting ice and lived a good life of marine abundance in the fjords.
Här och där ristade de sin saga och berättade om det fantastiska rike som stod upp i norr - från Yttre Hebriderna ända upp till Vita Havet
Atlantis gick under men uppstod på nytt.
Here and there they depicted their Saga. The Saga of a fabulous world rising from the sea - from the Outer Hebrides to the White Sea of the Arctic.
Out of the destruction of Atlantis came the new world. 
Undergången var intermittent och katastrofal men pånyttfödelsen långsam, kontinuerlig och effektiv.
The destruction were intermittent and catastrophic but the renaissance continuous and effective.
Hur man byggde i det gamla Atlantis kan man kanske få en viss inblick i när man studerar de stora ringformiga bronsålderslämningarna på Irland och de (nyupptäckta) ringformade strukturerna i England.
To get an idea of the Atlantic building style you can study the large circular archeological structures of Ireland, Scotland, England, Faeroarna and Scandinavia.
Stonehenge, Woodhenge och Seahenge är kanske de mest kända av dessa strukturer, men Newgrange, Knowth och Dowth på Irland är minst lika intressanta och väl undersökta.
Stonehenge, Woodhenge and Seahenge are maybe the most well known of these structures but Newgrange, Knowth and Dowth in Ireland are well explored and interesting.
Särskilt de två ringformade trästrukturerna, av mycket stora dimensioner - Stanton Drew i södra England och Holme-next-the-sea vid Norfolks kust - kan ge idéer om den Atlantiska byggnadsstilen.
Especially the two recently discovered circular wooden structures, of really impressive size - Stanton Drew i southern England and Holme-next-the-sea by the coast of Norfolk - can generate ideas of what the Atlantic architecture looked like.
Hällristningarna (exempelvis i Newgrange, Irland) ger anvisningar om den filosofiska och religiösa inre världen i denna civilisation, men också om den betydligt mer praktiska sidan av livet (exempelvis i Tanum, Sverige).
Med hällristningarnas idéspråk kan man "läsa" berättelsen om Atlantis som en civilisation som bokstavligen "filosoferade med hammaren" och hade valspråket "navigare necesse est".
The Rock carvings (for example at Newgrange, Ireland) give hints of the philosophical and religious inner world of this civilization, but also of the very practical side of life (Tanum, Sweden).
In the ideographic language of the Rock carvings you are able to "read" the Atlantic Saga and find a civilization that litteraly did philosophize with the hammer and had the device "navigare necesse est".                                                           
                                                  
Tomas Brusell
articles

Gotland exhibitions
Mysterious Places