Det är mycket intressant att Leif Klette, i
Aftenposten den 23 oktober 1998,
nämner att Charlie Chaplin å det bestämdaste
rådde sin vän Irwing Berlin att
sälja sina aktier den 23 oktober 1929, dagen
före det stora kracket -
"The Black Thursday" - på Wall Street och
därefter blev något av en börsguru.
Det hade varit ännu mer intressant om
han nämnt (något som naturligtvis
också gäller Washington Posts
finansjournalist James Glassman, som
Leif Klette citerar) att finansmagnaten
Ivar Kreuger just den dagen, den 23
november 1929, hade offentliggjort
att han beviljat det demokratiska Tyskland
(Weimarrepubliken) ett av världshistoriens största statslån på $125 miljoner
(enligt vissa beräkningar motsvarande ca $ 100 miljarder i dagens
penningvärde) och att han dessutom gick in med $ 60 miljoner i
det sk. Younglånet till Tyskland, som sedan länge befann sig på randen
nationell katastrof och total uppsplittring.
Ivar Kreuger hade uttryckligen varnats för att stödja Tyskland vid den här
tiden och emottagit hot om extraordinära åtgärder om han ändå gjorde det.
En av dessa extraordinära åtgärder orkestrerades på Wall Street av en av de
mest kända baissespekulanterna i USA, Jackson Martindell från Texas, som
den 24 oktober vräkte ut allt han hade av kreugerpapper och initierade det
helt oväntade kracket.
Att inte Irwing Berlin sålde sina aktier visar just hur oväntat det var!
Charlie Chaplin sade till sin vän: "Det är inte klokt att sitta med aktier
när vi har 14 miljoner arbetslösa i USA".
Nu förmäler Leif Klette att det inte var mer än 2 miljoner som var
arbetslösa, eller 3,4 procent.
Charlie Chaplin var alltså helt klart ute och cyklade, något som för den
skull inte behöver betyda att han inte kände till de amerikanska
aktionärernas (inklusive J P Morgan) planer, att om utifall att Ivar Kreuger
skulle ratificera Tysklandlånet skulle han få det mycket svårt att
finansiera detta lån på "gatan".
Kracket den 24 oktober 1929 kom, enligt min mening, tragiskt nog som en
direkt reaktion på offentliggörandet av Ivar Kreugers stöd för en fredlig
och demokratisk utveckling i Tyskland.
Något som varken Leif Klette, som klokt nog påpekar att det
"...mer enn noensinne er sunt med litt frykt hvis man er i aktimarkedet.
Den gyldne regel er at de eneste aktieinvestorer som konsekvent tjener
penger, er de som investerer med et langsiktig perspektiv.
Så hvis det er spenning man söker er det kanskje bedre å dra
till Monte Carlo eller Las Vegas." eller James Glassman som
finansjournalist i Washington Post, tycks minnas.
Varför intresserar de sig i de futtiga miljoner Irwing Berlin av Charlie Chaplin
råds att skörda, och inte i de verkligt stora och betydelsefulla beloppens
inverkan på Wall Street den 24 november 1929?
För mig är detta en gåta.
Och än gåtfullare är att de flesta, även mycket djupt initierade, inte känner
till att Ivar Kreuger gick ur kracket som en segrare.
Frankrike gick nämlingen in, i juni 1930, och återbetalade sitt statslån
av 1927 på $ 75miljoner till en kurs på 110! Detta till trots att den franska
regeringen och det franska folket insåg att pengarna direkt eller indirekt
skulle hamna hos "ärkefienden" Tyskland.
Några år tidigare hade han fått Frankrikes kanske högsta utmärkelse och utnämts till storofficer av Hederslegionen. Nu fick han konkret stöd av Frankrike.
Kreugerkoncernen kunde genom den franska återbetalningen
uppfylla sina plikter och hålla ställningarna som den första globala finansstaten
genom historien och inte bara hålla ställningarna utan också stärka dem,
med förvärvet av bland annat aktiemajoriteten i L M Ericsson, 1930.
Kreugerpappren höll sig häpnadsväckande bra och tangerade kontinuerligt
en utdelningsnivå på 30%.
Kreuger dominerade världsmarknaden i järnmalm med innehavet av de
bästa gruvorna i världen, han höll 50% av världsmarknaden i cellulosa
(SCA), han hade världsmonopol på tändstickor (det enda man
vanligen brukar känna till), han dominerade lånemarknaden totalt med den
lågräntepolitik han kunde hålla genom att koppla statslån till
monopolrättigheter, han fick fiender.
Särskilt den oheliga alliansen mellan sovjetiska intressen och det
amerikanska superkapitalet blev hotfull.
Kreugers pan-Europeiska idéer var kontraproduktiva ur dessa
intressens synpunkter.
Inrikespolitisk stabilitet i Europa var olönsam för Morgan och
ideologiskt reaktionär för Stalin.
Ivar Kreuger hittades död i sin våning i hjärtat av Paris den12 mars 1932
och världens hopp om en fredlig utveckling krympte ytterligare ihop.
Inte länge efter Ivar Kreugers död mördade nationalistiska samurajer
den japanska utrikesministern Inukai som, ofta i smarbete med
Ivar Kreuger, var för en fredlig utveckling i Japan och i hela världen.
I Tyskland tog Hitler makten 1933, och hoppet om en fredlig utveckling
falnade definitivt.
Men aktiemarknaden tog sig och 1937, förtäljer Leif Klette/James Glassman,
var Irwing Berlins aktieportfölj tillbaka till sitt värde på $ 5 miljoner.
Vart Ivar Kreugers investeringar på $ 200 miljoner bara i Italien tagit vägen
är det ingen som ens vet att fråga efter. Var hamnade världens näst
guldrikaste gruva, Boliden, som påstods vara värdelös när krugerkoncernens
konkurs drevs fram?
Vem tog förresten hans våningar i Lärkstaden, på Pariser Platz och på Park Avenue 791?
Vem tog hans fastigheter på Place Vendôme?
Vem tog hans Rembrant-etsningar och Ruysdael-målningar, hans tjog Zorn-tavlor?
Vem tog hans Rolls Royce Fantom ll, hans Cadillac V16 och hans Isotta Fraschini?
Vem tog alla de filmrättigheter han och hans SF hade i USA?
Vem tog hans järngruvor och patent? Vem brände hans dagböcker och
vem tog hans liv?
Många frågor och många intressanta svar att vänta.
När de före detta kommunistiska rumänerna för några år sedan erkände sitt
lån (som i aktuellt penningvärde mycket lågt värderades till fem miljarder
svenska kronor) till kreugerkoncernen, mot att få kraftverk byggda av ABB,
som nu ägde pantbreven, kan man ju undra när före detta fascistiska Italien
skall erkänna sina lån som torde uppgå till minst 40 miljarder svenska kronor,
enligt rumänernas räknesätt, och närmare 200 miljarder dollar enligt mer
standardiserade indexberäkningar.
Lån som den notoriske pragmatikern och supernationalisten Mussolini
blankt förnekade våren 1932 och som sedan dess aldrig bilateralt varit på tal.
Tomas Brusell
