När en konstnär försöker gestalta den
konventionella akademiska synen på tillvaron att allting är till av en ren slump och
ingenting har någon mening, blir konsten därefter.
Det är
sannolikt så att konsten talar sanning och med Jackson Pollocks “drippings” och den
västerländska postkrigsalkoholismen visar den moderna konsten världen som den uppfattas
av de rättrogna på kunskapsetablissemangets troner.
Piero Manzoni paketerar sin andedräkt,
han paketerar även sin avföring, och ger ut i stora serier.
Anshelm Kiefer låter bly-flygplanen lyfta
lasten av meningslöshet mot jonosfären och är han sannolikt ganska rätt ute, på det
abstrakt-symboliska planet, och visar hur kommunikationsdepartementens kunskapsteori ser
ut - tung så in i norden! Frankrikes president Chirac utropar att Europa måste bygga
motorvägarvägar ut ur krisen varvid vi ser Kiefers blytyngder bågna i gravitationen.
Det är som om ingenting hänt sedan sist en stor-europé byggde motorvägar och därmed
löste arbetslöshetsproblematiken. Många minns nog vem det var.
Konstnärerna i alla tider vittnar om sin
samtids stämningar och dagens vittnesbörd är inte särskilt upplyftande. Ibland tycks
det tillochmed vara så att ju mer framgångssrik en internationell konstnär är ju
mindre mening signalerar han och ju mer tycks hans verk vara tillkommet av en ren slump.
När det är “rätt” öppnar emellertid konstinvestorerna på penningpåsen.
Se vad dyrt är och inse vad som är “rätt”.
Tomas Brusell
articles
