När människor lämnar efter sig dokument
som varit skrivna enbart av syftet av vara en räddning undan “verkligheten”
blir dessa domument särskilt spännande. De blir också skrämmande och de blir ofta
ärliga. Kafka lämnade efter sig manuskript, som han bara inte hunnit bränna, när han
dog och världen fick, mot hans uttalade vilja, ta del av dessa manuskript och Kafkas
värld blev möjlig att besöka för var och en som kan läsa och tänka.
Denna värld ville inte Kafka göra
offentlig, han ville inte visa människorna att man kunde ha det så ohyggligt trassligt
och kaotiskt och så omkullvält och bedrövligt som många av gestalterna i Kafkas värld
har det. Det värsta är att man liksom “känner” att det är som Kafka
beskriver det när man själv ligger omkullvält och överkörd. Och det är ju inte
vidare kul att känna sig som en oformlig skalbagge som ligger på rygg, eller som en
person som alla står i begrepp att ange för “myndigeterna” och så bli skickad
till de värsta pinoorter och fångläger man kan drömma om. Kafka förstod antagligen
att människorna, med hans skrifter, skulle råka ut för detta och ville därför att
skrifterna skulle brännas, men hann inte.
Han kanske tänkte så här; vore det inte
bättre att känna sig som en döende hjälte, en som har gjort allt som varit honom
möjligt för de svaga och sjuka i världen, att ligga som en döende krigare för
rättvisan!? Vacker och välträndad, med det hårda arbetets muskelspel i den döende
kroppen, arbetet att bära andras bördor! Som de hårt arbetande hantverkarna har kroppar
som reflekterar deras hårda arbete i sina muskler, har denne hjälte en kropp som visar
att han arbetat hårt, med praktiskt hjälparbete. Han har dessutom en själ som gör
honom tragiskt vacker där han ligger, med livsandarna långsamt läckande ur sig.
Två skilda sätt att dö alltså,
men oändligt många olika sätt att leva på. Frågan många ställer sig genom historien
är hur man skall leva för att dö rätt, det vill säga att dö med självrespekt och
med känslan av att, trots allt, ha försökt göra rätt det rätta genom livet.
Här finns det måga svar och många, inte
bara filosofer, har försökt förklara vad de menar konstituerar ett riktigt liv. Några
är snustorra och föråldrade, som gamla övergivna getingbon, andra är fuktiga som
krokodilrika och varma träsk.
I det gamla Egypten kunde ett
rikt liv innebära ett liv som liktvättare och likskändare i “gudarnas
tjänst”.
I woodoovärlden kan det vara
att pina och plåga djuren och människorna omkring sig.
Hos Linné innebar det att
arbeta för kunskap och upplysning, för att ta reda på så mycket som möjligt om
“verkligheten”.
Hos Thomas ab Aquino var det en
frågan om att tro det rätta. I enlighet med “logos” - det gudomliga ordet av
ordning! Den rätta skolastiska texten och den rätta bönen kunde ge ett riktigt liv.
I religösa och materiella system, i okulta och
scientistiska system, i de många olika systemen som byggts upp här
i världen finns det en hel mängd förhållningssätt och (spel)regler för vad som är
rätt och riktigt; det är banne mig inte lätt att veta vad som är det
“rätta” för mig - just för lilla mig.
De flesta löser problemet genom att låta experterna ta hand om tänkandet
och uppdragandet av spelreglerna och seglar med, utan moraliska grubblerier, som de för
övrigt tycker är onödiga och rent av obehagliga. Men likt den som tränar qi gong och
vill hela sig själv måste stå ut med mycken smärta och motstånd måste den som
självständigt är ute efter rättvisan och det riktiga livet stå ut med hårt jobb och
mycket motstånd - främst sitt eget inre motstånd! Det är inte möjligt att komma till
en riktig livsföring och ett riktigt förhållningssätt till medmänniskorna om man inte
anstränger sig en hel del. Mot tjugohundratalet kan man nog se att samtidigt som världen
blir, rent mekaniskt, mycket mindre, vidgas den konstnärligt och andligt. Var och en av
oss känner till flera konstnärer och tänkare än vad man gjorde förr, vi känner till
fler gudar och fler profeter än vad man någonsin kunnat göra förr. Men har det blivit
bättre för det? Knappast. Det är fortfarande hårt i världen med miljarder människor
i kroniska svälttillstånd.
Vi vet alla om detta MEN vad gör vi då?
Tja, ett svar är att vi gör ungefär som folk gjorde förr, när de gick förbi någon
som satt i stock eller hängde, inslagen i tunnband utanför krogen eller i galgen,
tittade bort och tänkte vidare på penningpungens (saknade) innehåll.
Människorna har
förändrats, men de är också sig ganska lika. Både den heraklitiska uppfattningen att
allt flyter och den parmeneidiska att ingenting händer kan kanske gälla samtidigt.
Gud
både finns och icke finns. Den matematiska logiken kan inte ha det så, men vem har sagt
att dess uppfattning är den riktiga? Verkligheten? Ja, kanske, ett träd finns eller
också så finns det inte - det kan inte både finnas och inte finnas...eller kan det det?
Ja det beror nog en hel del på tidsuppfattningen. I framtiden finns inte detta träd och
det fanns heller inte i forntiden.
Det finns till en kort stund av liv. Qi.
Ett träd växer sig stort- en flamma liv -
en dag faller det och murknar bort.
Som en flamma liv lever vi alla här, både som ande
och kropp och det är inte alltid helt säkert att det ena är skiljt från det andra.
Ibland känner man, som biologisk kropp, med hjärnan i topptrim och benmusklerna starka
och smidiga att en ande har tagit sin boning där. Har man fel då? Bör man uppsöka en
psykiater då?
Frågorna väller in och man får mycket noga se upp så att man inte
ramlar omkull och blir liggande som en skalbagge på rygg. Man får vara försiktig den
dag man börjar tänka, läsa och studera konstnärernas verk, ju otäckare ju äktare, ju
vackrare ju äktare! Det är dubbelt att leva och tänka. Det är svårt. Och gong,
metoden att handskas med qi, livskraften, är inte alltid lätt för var och en att hitta.
Men just qi gong är ett ovanligt självklart sätt att visa på metod och den har inte
kastat ut barnen med badvattnet som många andra system alltför många gånger gjort
under sin tillblivelse.
Tao ler, om nu Tao finns.
Och han (eller hon) ser svenskarna
och många andra västerlänningar famla efter sin bortsprunga själ.
Tomas Brusell
articles
