e-mails and diaries.
I ett e-mail till en god vän eller i dagboken skriver jag rakt och känner mig
orädd. Ingen betygsättande censor finns i närheten. Tom Wolfe kan håna internet bäst
han vill.
In an email to a good friend or in the diary I write it
strait and clear and feeI unafraid. No censor is around. Tom Wolfe may scorn the
Internet as much as he likes. Here online there is no other father figure as far as your
eyes can see.
Jag skriver "som jag tänker". Ju mer jag skriver ju mer försöker jag att
slipa ner kantigheter och konstigheter och ändå få något väsentligt sagt.
I write "as I think". The more I write the more
I´m for polishing it all down to essentials - still having something to say.
Med e-mailandet har skrivandet gått in i en renässansperiod. Det är åter dags
att börja skriva, gott folk, den moderna och ytliga tiden är snart över, när det bara
var författarna som satt och skrev och alla andra talade i telefon och i bästa (eller
värsta) fall blev inspelade på band, i de allra flesta fall inte ens det utan samtalen
bleknade snart bort och forsvann för evigt.
In the new epoch of emailing the very skill of
writing is in a state of renaissance. It´s time to write again, folks. At last the modern
superficial time is at it´s end when only the writers and the reporters wrote, and
everybody else were talking in a telephone (sometimes recorded (for better or worse)), but
most talking vanished in a few echoes and disappeared for ever.
Annat med e-mails och dagböcker - de består och består av bokstäver, materiella
rester av kommunikation. Man kan återuppleva en språklig groda och pinas av den. Man kan
återuppleva en god mening, med innehåll. Man kan återvända till sina inspirerade
utläggningar under en oinspirerad downperiod och testa och se om det verkligen är något
med textens innehåll eller stil som består från ett sinnestillstånd till ett annat.
An other thing with emails and diaries - they linger on
as letters, words, material traces - rests of communications. You have to consider ugly
words, swarms of frogs, in your own writing but you are as well able to return to inspired
moments and read what you yourself wrote and find strength in yourself. You can test your
euphoric writings in a mood of depression and realize what´s pyrotechnics and what is
real.
Så lär man Sig om sig själv och så kommer man kanske
till mer självkontroll och kanske kan man lära sig att vara litet ödmjuk trots allt?
Hur litet har man egentligen inte att säga - om man jämför med de stora och bildade och
lärde och polyglotta?
That´s the way you learn about yourself
, and eventually proceed to a better self control and a pragmatic humbleness; who am
I to say anything at all!?
Det finns trots allt något att säga.
Ja, faktiskt, Strindberg säger aldrig något mer. Han har sagt sitt.
Joyce har också sagt sitt, det är helt klart. Men jag tycker ändå att där finns en
hel del kvar att tolka och skriva om.
Joyce och Strindberg var Phytior i sina respektive exilgrottor.
Bägge exilerade de till Paris och försökte få kraft att stå emot och inte ge upp och
verkligen säga det som måste sägas.
There are in fact something to say.
The Swedish writer Strindberg doesn´t say anything more. He
have said it all.
As have the Irish writer Joyce, that´s fore sure.
Still I find things to write about, things to interpret and analyze.
Strindberg and Joyce were phytic in their exile caves, exiling to Paris in a quest for
power to resist and not give up and really say what must be said.
Vad är det nu som måste sägas i varje tid vare sig man
är författare eller dagboksskrivare, email-skrivare eller brevskrivare?
Jo, det man själv tycker är värt att läsa. dvs sanningen. Man
säger den åtminstone till sig själv och till sina bästa vänner hur
fåfängt subjektiv "sanningen" än är.
What is it then, that claims to be said,
in every time - professional writer or diary dilettante makes the same?
Yes, what one self likes to read - artistry in the vicinity of truth.
A truth one is able to say to oneself and maybe to friends - no matter how
subjective and banal. no matter how
subjective and banal.
Sanningen om vad som sker och vad som inte sker är alltid en utmaning att försöka
sig på att skildra. Hur gör man då för att hitta någon sorts sanning? Till att
börja med bör man se sig om åt alla håll. Man bör framför allt ta reda på hur
”fienderna” tänker.
The true knowledge of what´s happening and what´s not
is always a challenge to be able to picture. In the first place - how to find that truth?
Well, one ought to look in every direction. One have to find out what "enemies"
think.
Man bebor därvid fel trakter och försöker stå ut där det inte är alltför lätt att
göra det. Man ser så vitt och brett man kan och sätter samman bilden av
”sanningen” med så många fasetter som möjligt beaktade (även om man därmed
riskerar att bli sedd över axeln och "marginaliserad"( Vaclav Havel)).
You lay your hat in wrong places trying to stand it as
long as possible. You´re always looking as wide as possible before you´re trying to put
together a picture of "truth" with as many facets as possible (even if you risk
"the marginalization" (Vaclav Havel)).
Visst, man måste generalisera och förenkla, men det är lika självklart som att man
inte ser björken som den verkligen ser ut utan att man ser bilden av björken som man
fått projicerad på sin näthinna och sedan fått kodad (i hjärnan) och där gjord
medveten. Man kan göra gestalter av ett oöverskådligt myller av detaljer och ju fler
nivåer man aktiverar i tänkandet ju viktigare är det att finna gestaltande rytmer -
filosofiska och religiösa relationer till sin omgivande kultur i rytm med världens
hjärta.
Of course you have to make generalizations and
simplifications, but that´s natural and nothing rare: you have to project a picture of
the birch tree on your retina before you become conscious of it. It´s possible to arrange
gestalts out of the chaos of life, for every new level even more complicated, and
thus necessary to find the rhythm - philosophical and religious relations to the
surrounding culture in the rhythm of the Heart of the World.
Vill man veta Mer än hur saker ser ut och hur mycket de kostar
och ställer sig frågorna varför saker och ting händer får man också lov att reda upp
bland begreppen och skapa klara tankebanor och skarpa skiktningar mellan helhet och del,
mellan det egna och andras, mellan det kraftfulla och det förvekligade…
Jag vill, men varför vill jag? Varför gör jag si eller så? Sitter det i generna eller
sitter det i ödet? Är jag likt dockan ”Röde Turken”, i Hjalmar Bergmans
berättelse, en sprattlare i genernas garn? Eller har jag i någon mån möjligheter att
påverka mitt eget öde? Kan jag vilja fritt, om jag nu överhuvud vill någonting? Hur
skulle jag kunna testa detta? Vill jag något mer än att bli rik och berömd? Vill jag
något mer än att ha en kvinna vid min sida som ger mig tröst. Vill jag något mer än
att få fortsätta att vara skapande konstnär? Jag vill och vill och vill, därom råder
ingen tvekan i slutet av 1998.
If you want to know anything more then the price of
things and what they look like and put those childish questions why things
happen, you
have to organize the concepts and create strait ways of thinking and always
discriminate between
part and whole, between the powerful and the emasculate...
I want, but why? Why do I do this and that? Is it all in my genes or is it in my fate? Am
I like "The Red Turk", the puppy in the Swedish author Hjalmar Bergman's story,
stringed to the web of my genes? Are there any possibilities at all that
I´m abel to take my own fate in my own hands? Am I in the first place able wanting anything at all and in that case, how
to test that? What more is there than fortune and fame? What more is there than a
family by
my side giving me comfort? What more is there than the Will to continue the artistic
evolution?
I want, and I want again, that´s for sure in the beginning of the 1999.
Men vill jag något fritt?
Ja, jag vill leva och överleva. Jag vill överleva som enskild individ och jag
vill också överleva som en som går vidare med sina barn.
Men en stoisk fråga uppstår omedelbart:
Har jag, med en rik och rent
av egoistisk nation som uppväxtplats rätten att vilja detta? Är jag månne inte halvt
om halvt barbarisk om jag vill överleva och rent av leva väl och med stor fritid ute i
de sköna naturavsnitten längs Skandinaviens kuster?
But are any of my expressions of Will a result of
freedom?
Yes, I think so; I want to live and survive as someone going to the future in my children.
Do I have that right, grown up as I am in a rich and somewhat selfish nation?
Kanske jag borde önska mig döden, lämna plats åt andra och tyna bort, tyst, bortglömd
och anorektisk, jag med? Och låta alla de som självsäkert bygger sina stora pompösa
världar fortsätta med sitt, ostört? Kanske är det det enda sättet att visa att man
vill någonting som inte bara är fritt utan också anses rätt av de flesta andra?
Perhaps I should wish death upon myself and leave room for others and perish away, silent, forgotten and in a state of anorexia like many
other artists, and let all the self confident people build their pompous worlds,
undisturbed? Is that the only way to show the Will of something that is considered right
of most others?
Frågor, laviner av frågor. Vem orkar bry sig om viljan är fri eller inte? Jag orkar.
Questions, slides of questions. Who cares if Will is free or
not?
I do.
Och jag orkar så länge jag orkar,
sa salig Dumbom.
And I manage al long as I manage,
St. Stupid said
Tomas Brusell
Kommentar av Salig Dumbom:
Lavinerna av frågor störtar ner i dalen av svar. Där blir de
besvarade och till trygg förvissning om att vi människor alltid lever i den bästa av
världar, om vi lyckas och har turen att få friska barn och vara friska själva.
Några orkar att filosofera vidare (utan hammare) i denna insikt och likt den franske
filosofen Maurice Merleau-Ponty fortsätta att vara kära i själva världen och vilja
dess fortbestånd hur orättvist det än tycks se ut..
I möjligaste mån bör man undvika att använda tvång och våldsmetoder i denna
underbara värld av motsatser och kontraster, av vildmark och storstäder.
Men vad gör man när HellerShitts och Bullermän drar gasen i vädret?
Vad gör man när man inser hur smal den isthmus man står på är?
En generation har gått - tiden är en fors.
Förändringens problem är en barkbit i denna fors. Människorna en guds avbild och en
amöba.
Hevreka.
Duligh Sambom
A comment from St.Stupid (Duligh Sambom):
The slide of questions rushes down into the valley of answers.
There they Will be answered and become the safe knowledge that we humans always are living
in the best of worlds, as long as we are successful and have the god luck to breed healthy
kids and stay healthy ourselves.
A few manage to go on philosophizing (without the hammer) with this knowledge and like the
French philosopher Maurice Merleau-Ponty continue to love the world and wish upon it´s
continuation, even if it´s looking very much unfair.
As much as possible one should stay out of coercion and violent methods in this wonderful
world of differences and contrasts, of wilderness and cities.
But what to do when the Hellershits and Bullmen throttle up?
What to do when you realize the narrowness of the isthmus you stand upon?
One more generation is soon gone - time is a waterfall.
The problem of change is a tiny vessel of bark in this waterfall. The human being a
projection of God and an amoebae.
Hevreka.
Duligh Sambom
articles
