Man vet
nämligen att Markus Aurelius avled den 10 mars
180. Trots att lång tid gått sedan dess är han inte glömd och en ryttarstaty av honom
återkom 1997 till sin plats på Capitoliums romerska kullar. Det är en kopia av en
originalstay där Markus Aurelius rider med den högra handen uppe i en lugn och fredlig
gest. Man ser att den uttrycker något ljudande.
Handen är som ett partitur som ögat ser men som örat sedan hör. Det är inte bara
på munnen man ser att Markus Aurelius talar, man ser det alltså även på handen. När
statyn återupprestes och den italienske kulturministern höll sitt invigningssstal hade
tusentals romare samlats och firade minnet av den “gamle gode Kejsaren”.
Genom att Markus Aurelius skrev sina “Självbetraktelser”
och att dessa har bevarats till eftervärlden kan vi få en unik chans att få veta hur en
levande människa tänkte i så väl stort som litet för nästan två tusen år sedan
när Uppåkra uppenbarligen var en centralort i Skåne.
Redan vid kristi födelse var Uppåkra, som arkeologiprofessorn Lars Larson och docenten
Birgitta Hårdh visar, tydligen en stad med livlig kontakt med inte bara romare utan
också så småningom med araber. Sjöfarten var uppenbarligen omfattande under dessa
tider och i floderna såväl som längs Europas kuster gick skeppen sannolikt i oavbrutna
trader och skeppade både mänskliga resenärer och gods och guld.
Människor reste och bytte inte bara varor utan
fastmer tankar med varann. Kunskaper och idéer fördelade sig med all säkerhet även
ända ut i “barbarernas” land där Uppåkra låg på skånska slätten och
somrarna blev kortare och kortare. Det är ingen vanvettig hypotes som numer läggs fram
både här och där i de arkeologiska kretsar att människorna på hundratalen strax efter
kristus var mer beresta än vad upplysningstidens arvtagare inom arkeologi och historia
kunnat tro.
Med historieprofessorn Weibulls metododologi är det först med belagda fynd av
antingen texter och/eller arkeologiska fynd, med trovärdig kronologisk datering, som det
börjar räknas - allt annat är dikt och fantasi och därmed inte vetenskap(eller
verklighet). Det är därför dubbelt intressant att läsa en bok från andra århundradet
och veta att dess författare, åtminstone som bild på ett mynt hittat till de nordiska
utmarkerna. Fantasin får av detta en ovanligt konkret vetenskaplig grund att stå på.
Varför skulle man således inte tro att Uppåkra och Rom
stod i kontakt ungefär lika intimt som Malmö och Rom gör idag - med hänsyn tagen
till alla andra skillnader? Under medeltiden stod förvisso Rom och Malmö(Lund) närmare
varann än nuförtiden och troligen närmare än under romersk järnålder. Det är inte
otroligt att man ändå kunde få fram meddelanden av betydelse med relativt snabba
signalsystem, förutom med konventionella postbud till häst och till sjöss, med
semaforer, brevduvor etc etc redan då och att många av “barbarstaterna” i
själva verket var väl så tekniskt och kulturellt utvecklade som Rom självt.
Markus Aurelius tvingades ut
i strid, för att försvara Roms gränser mot barbarstammarna, och i Carnuntum i Pannonien
börjar han skriva sina “Självbetraktelser”. Tillkomsten av dessa anteckningar
hade samband med Markus Aurelius´ vänners begäran om att bli undervisade i hans
filosofi innan han drog ut i strid och det ovissa öde som där väntade.
Markus Aurelius hade inte en tanke på att rida mot Skandinavien, hans fiender
fanns i nordatlanten och längs Donau och Rhen där de konspirade mot den romerska
supermakten.
Tidigare hade han överlåtit åt sina generaler
att sköta parternas, brittanernas och retiensarnas uppror men nu var han själv nödsakad
att ta befälet och lämna de filosofiska samtalen. Men innan han, av plikt och utan
glädje, lämnade Rom för krigståg i ”urskogarna” i norr höll han ett
föredrag som pågick i tre dagar där han utveklade sina filosofiska läror. Det var
dessa han sedan utvecklade och skrev ner i sina “Självbetraktelser” allt under
det att han motvilligt utförde sina krigiska plikter. Vi vet att hans fälttåg var
framgångsrikt och att han först besegrade markomannerna, vintern därefter jasygerna och
år 173 tryckte han dit kvaderna.
Men något lugn fick han inte för det. I
Antiokia hade Avidius Cassius, som besegrat parterna, gjort uppror och utropat sig till
kejsare. Men nu visar sig den romerske kejsaren Markus Aurelius som den ovanlige kejsaren
han var - trots att han av sin samregent Verus fått besked om att Cassius föraktfullt
kallat den regerande kejsaren för “en filosoferande kärring” och inte tänkte
skona honom om han fick honom i sitt våld förlät han Cassius och skriver i sitt
svarsbrev brev till Verus:
“Jag har fått ditt brev, som förråder mer
ängslan än kejserlig värdighet och ej är i enlighet med vår tids anda. Ty har gudarna
bestämt Cassius för tronen, kunna vi ej döda honom, då - såsom din farfar Hadrianus
som du vet brukade säga: ännu ingen har bragt sin efterträdare om livet”. Markus
Aurelius fortsätter och säger att där dock finns stora möjligheter för att “han
kommer av sig själv, utan någon våldshandling från vår sida, att falla i den av ödet
utlagda snaran. - - -”
Markus Aurelius får rätt, innan han hinner fram till
platsen för upproret dödas Cassius av sina egna. Och Markus Aurelius behandlar hans
familjemedlemmer och anhängare med mildhet. Trots att kejsarhustrun Faustina uppmanar
honom att “ej skona människor som ej skona dig och, om de bleve segrare, ej skulle
skona vare sig mig eller mina barn” låter han dem leva och förlåter dem. Han
säger: “Gudarna skydda mig, och gudarna finna behag i min mildhet”.
Genomgående mildrade han alltid de straff som lagen
ådömde hans undersåtar. Efter sin totala seger långt ute i “vildmarkerna”
återgick han med glädje till samtal med folk i lärohallar och tempel i bland annat
Alexandria och han fullbordade så småningom sin bok som vi än i dag har möjligheten
att läsa. Att passa på och läsa Markus Aurelius bok när ändå porträtten av honom
och några av de närmaste familjemedlemmarna dyker upp i den skånska myllan är en fin
chans att få en känsla av dessa avlägsna tiders inre angelägenheter.
Att samtidigt kontemplera att tusentals romare
jublande firar kejasarens återkomst till sitt torg på Capitolium är en intressant
exersis i tidsmaskineri. Det ser ut som om om Uppåkra varit skånebygdernas centrum under
inte mindre än tusen år och det är spännande att finna mynt från den tid som
kan ha varit Romerska rikets absoluta högtidsstund, när en verkligt vis och klok
människa innehade såväl den politiska makten som det skrivna ordets makt.
Kontakterna mellan Rom och Skåne skulle komma att
upprätthållas i många århundraden och det tycks inte längre var helt otroligt att man
redan 170 hade intima kontakter och i mångt och mycket tänkte i samma banor även om
skåningarna tillhörde barbarernas stammar. Skillanden mellan Ryttarstatyn, i original
från andra århundradet, kanske hundra år efter kejsarens död, och mynten är
visserligen stor, men inte så stor som tillexempel skillnadena mellan ett tempel byggt av
sten och ett byggt av trä. Där bilderna av Markus Aurelius nu hittas, på den bördiga
skåneslätten, var husen byggda av trästockar men kan ha varit väl så pampiga som
motsvarande stenkonstruktioner kring Medelhavet.
Det är svårt för oss att göra oss en föreställng av att stora
tempel och andra himlastormannde byggnader tornat upp sig på den nu
helt platta och uppodlade slätten vid Uppåkra. Men genom att spana in siluetten av Lund
borta vid horisonten kan man få en vision av det hela. Man kan hjälpa visionen på
traven med att tänka på de stora ädellövträd som växte i de djupa skogarna och som
kunde uppnå åldrar på tusen år och bli mycket stora. Dessa träd har med säkerhet
kunnat användas inom byggnadskonsten och om skåningarna trodde lika mycket på gudarna
som Markus Aurelius reste de säkert stora tempel åt dem de också.
Mynten och de andra skatterna
i kulturlagren i Uppåkra utanför Lund är ett arkeologiskt bevis för att
kommunikationen med avlägsna imperier inte alls var obetydlig och det troliga synes vara
att den romerska kejsaren Markus Aurelius tankar mycket väl kan ha tänkts även av
människor i Skåne, likväl som att skåningarnas och andra skandinavers varor och
tjänster hittade sin väg till Rom - och betalades för med romerska guldmynt. Det är ju
en populär hypotes bland historisk expertis att de fantastiska guldskatterna som hittats
på förbluffande många platser i Västsverige är olika multiplar av “soldi” -
romerska guldersättningar till legosoldater från Skandinavien. Mängden guld från
“romersk järnålder” är såpass stor att det i såfall måste ha varit en
fråga om omfattande utbyten av varor och tjänster redan långt innan
“Vikingatiden”.
Troligen var dessa kontakter upprättade redan under bronsåldern som
egentligen är den verkligt stora guldåldern i Skandinavien. I kommande artiklar i denna
tidning skall vi göra uppstigningar i tidsmaskinen och besöka guldåldern och försöka
finna spåren ända bakåt till Atlantis.
Tomas Brusell
articles
